Kollektivtrafiken blev 89 procent dyrare och bilåkandet billigare

Publicerad 2020-02-17

När man flyttar till Skåne lär man sig snabbt en grundläggande sak: man kan i alla socialt obekväma lägen förenas i en gemensam frustration på Skånetrafiken. En kollektiv frustration som är ständigt småputtrande, men aldrig börjar stormkoka. Vilket den kanske borde göra.

 

Hur, vart och till vilken kostnad människor kan transportera sig fossilfritt är en av klimatomställningens viktigaste frågor. Just hur vi transporterar oss verkar, enligt forskningsprojektet HOPE, vara det område där vi är minst villiga att göra frivilliga förändringar. Genom transportforskning vet man att det inte räcker med att bussen är lika billig som bilen för att minska bilismen. För det behöver det vara avsevärt dyrare och krångligare att köra bil än att åka buss och tåg.

 

Tyvärr går trenden idag åt motsatt håll. I förra veckan rapporterade SR Ekot att kollektivtrafikpriserna på tio år blivit över 40 procent dyrare, medan konsumentprisindex under samma period endast ökat med 12 procent. Samtidigt har det, i takt med att nya bilar drar mindre bränsle, överlag blivit billigare per mil att köra bensinbil, trots att priset per liter ökat i faktiska kronor.

 

Skånetrafiken gör, milt sagt, inte livet ekonomiskt enkelt för oss som kämpar på i kollektivtrafiken. När man i december tog bort Jojo-korten och ritade om resezonerna blev biljetterna på sina håll i Skåne upp till 89 procent dyrare. Billigare på vissa sträckor, visst, men för många dyrare. Framförallt för de som reser mer sällan. En enkelbiljett tur och retur på 102 kronor. För en resa på totalt drygt 25 minuter. Ska man ta sig fram och tillbaka mellan Malmö och Helsingborg får man punga ut 210 kronor. Skånetrafiken uppmuntrar sina resenärer att “flexa”, med mottot “Åk buss eller tåg när du kan, ta bilen när du måste.” Samtidigt får flexresenärerna betala oproportionerligt mycket jämfört med månadspendlare. Vem vill flexåka tåg för 210 kr när man kan köra samma sträcka snabbare för halva priset?

 

Driften av kollektivtrafik är dyr. Många fordon ska vara i rullning och med jämna mellanrum rustas upp. Personalen ska ha en god arbetsmiljö och skälig lön.

Kollektivtrafik kostar och behöver kosta. Men det är inte främst resenärerna som ska stå för notan.

 

Ändå tycks vi tyst acceptera Skånetrafikens regelbundna prishöjningar. Patrik Lundberg ställer i en nylig krönika en rimlig fråga: varför skapar inte det här folkstormar? Medan Bensinupproret förra året på kort tid samlade 600 000 medlemmar, går kollektivtrafikens höjningar nästan obemärkt förbi. Man blippar, slår sig ner och låter frustrationen puttra på. Men småfrustrerade resenärer kommer inte leda någon förändring.

 

Vi behöver mer av det som också skedde förra veckan. Efter beskedet om nedlagda nattåg mellan Göteborg och flera norrländska orter inte bara puttrade frustrationen, den stormkokade. Högt och ljudligt. Och bara några dagar senare kom beskedet att både SJ och norska VY undersöker möjligheten att trots allt fortsätta låta nattågen rulla. När priser höjs, busslinjer läggs ner och tågsträckor skrotas räcker det inte med att småputtra, då behöver vi stormkoka.