Värsta spionaffären någonsin i Sverige
Omkring 90 hemliga dokument från den svenska säkerhets- och underrättelsetjänsten överlämnade till Ryssland.
Livstidsstraffet i dag kan mycket väl röra det allvarligaste fallet av spioneri någonsin i Sverige.
Vid en presskonferens i sal 34 i Stockholms tingsrätt en kvart efter att domen meddelades gjorde chefsrådman Måns Wigén sitt bästa för att förklara vad domen handlar om.
Men även han är ju bunden av sekretess. Således var mycket av det han berättade redan känt.
Som att Peyman Kia, den äldre brodern, mannen som i dag dömdes till livstids fängelse, i många år arbetade på Säpo och inom Must, den militära underrättelsetjänsten.
Detta innebär inte att presskonferensen var meningslös. Tvärtom. Wigén var pedagogisk, tydlig och satte in det som trots allt gick att berätta i ett begripligt sammanhang.
Vi fick exempelvis lära oss att åklagarens bevisning går att dela in i två delar.
1. Säpos analys. Någon inom svensk säkerhets- och underrättelsetjänst har erbjudit uppgifter till den ryska militära underrättelsetjänsten, GRU.
Den internutredning som Säpo har gjort resulterade i att Peyman Kia bedömdes vara den mest sannolika uppgiftslämnaren.
Detta är bestickande, men långt ifrån tillräckligt för ett livstidsstraff.
Det finns dock mer.
2. Spår av hantering av hemlig information på privat dator. Dessutom har betydande mängder kontanter, drygt 500 000 kronor har hanterats.
Den åtalade har vagt berättat att pengarna skulle användas till att söka medborgarskap i Kanada och till en badrumsrenovering.
Påståenden som tingsrätten i ljuset av de i övrigt bestickande indicierna gör rätt i att vifta bort.
Det juridiskt intressanta i detta mål har varit huruvida bevisningen varit tillräckligt stark.
Åklagare Mats Ljungqvist krävde i och för sig lagens strängaste straff, men han satte på sig såväl bälte som hängslen och hade även yrkanden i andra och tredje hand och ville allraminst se fyra års fängelse för grov olovlig befattning med hemlig uppgift.
När nu tingsrätten anser att bevisningen höll för grovt spioneri är inte livstidsstraffet en skräll.
Domstolen konstaterar att brottet handlar om ett stort antal dokument som rörde hemliga ”förhållanden av mycket stor betydelse”.
Ett annat sätt att uttrycka den saken är att det handlar om dokument av högsta säkerhetsklass.
Tingsrätten påpekar också att den nation som har tagit emot de hemligheterna är Ryssland, det land som utgör det största hotet mot Sverige i dag.
Att den yngre brodern döms till nio år och tio månaders fängelse är inte heller det överraskande. Han tycks mest varit någon form av mellanhand i kontakterna med GRU.
Hur allvarlig är då den här affären jämfört med tidigare svenska spionaffärer?
Peyman Kia är inte den första spionen som döms till livstids fängelse i Sverige. Vi har ju även Stig Bergling och Stig Wennerström.
Om Kia har skadat Sverige djupare än vad de gjorde vet vi inte, då det mesta om brottet han har dömts för är hemligstämplat.
Dessutom vet varken domstol eller säkerhetstjänster hela omfattningen av härvan.
Ryssland har av lätt insedda skäl ingen anledning att berätta för Sverige vilka dokument som har tagits emot och vilken nytta informationen har inneburit.
Men inblandade myndigheters formuleringar är vittnesmål så goda som några om digniteten av brottsligheten, som kan ha lett till ”synnerligen allvarlig skada för Sveriges säkerhet”.
Någon gång i framtiden kommer vi på ett eller annat sätt att få veta mer om vad som egentligen hände under Peyman Kias år inom den svenska underättelsetjänsten.
Att detta mycket väl kan vara Sveriges grövsta spionskandal någonsin råder det dock ingen som helst tvekan om.