Foscas livslust skulle ha räckt till en tjock roman

Britt Peruzzi

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-07-31

Fosca var, som präster lindar in det, på sitt livs höst.

En bestämd kvinna, full av livets blåmärken men ändå beundransvärt fokuserad på det där andra, på vardagligheterna som, om man studerade dem med lupp, egentligen var roliga bana­liteter.

Hon var rundlätt, pratglad, generös och stark.

Men det var inga av dessa kvinnogeneraliserande attribut, inte ens det porlande skrattet, som definierade henne.

Hon satt i skuggan under pinjeträden när Medelhavsdygnet var som mest ­olidligt, och svettades ­floder i sin amerikanska polyesterklänning, en av många som hon hade ­packat ner för sitt livs ­viktigaste resa.

Med sin man i släptåg hade hon uppfyllt drömmen om att än en gång återse sin hemtrakt. Låta barndomens sol värma ansiktet, äta mörk prosciutto som hängt sig perfekt torr i något stall. Känna dofterna från en svunnen tid.

Fosca hade inte tid för förnekelse. Hennes nostalgi var lika blottad som de yngre ­turisternas kroppar på ­klipporna nedanför pinjeskuggan.

Nu skulle hon ta igen ­decennier av längtan, känna efter hur allt kunde ha blivit om hon inte hade emigrerat till New York. Skicka massor av vykort till barn och barnbarn. På engelska, men ändå.

När jag träffade Fosca hade en sommarstorm precis blåst ner träd och krossat flera husvagnar och tält på en camping som var besynnerligt hjärtformad och alldeles grön av klorofyllstinna men vind­pinade pinjeträd och cypresser.

Där hon satt i en stol av ­röda plastsnören, med en kopp kaffe som rostats i en ettrig 70-talskvarn, var hon den autentiska definitionen av nostalgi.

Känslosvallet i den dallrande eftermiddagshettan var nästan smärtsamt. Som om hon kände på sig att något skulle hända.

Och när tiden börjar bli knapp finns ingen tid för ­politisk korrekthet, för ett elegant yttre eller hänsyn ­tagna utan anledning. Inga ord är för banala.

När livet blir skört och ­reducerat är allt tillåtet och rätt.

Det insåg Fosca som hade släppt fördämningarna.

Hennes nyfunna livslust skulle ha räckt till en tjock, viktig roman om en rätt­skaffens människas liv, om ­inte en berusad yngling samma kväll hade satt sig på sin motorcykel och slirat upp på en trottoar.