Mejla

Johanna Frändén

Ingen kan anklaga Pamela för att plocka enkla poänger

Publicerad:
Uppdaterad:
Pamela Anderson.
Foto: TT
Pamela Anderson.

Det började med en tweet för ett par veckor sedan, där Pamela Anderson – ja, DEN Pamela Anderson – resonerade kring sammandrabbningarna mellan Gula västarna och polis i centrala Paris.

”Jag avskyr våld, men vad är våldet från alla de här människorna och de brända lyxbilarna jämfört med det strukturella våldet från den franska  – och globala – eliten?” twittrade Pam och publicerade samtidigt ett inlägg på sin blogg där hon pedagogiskt satte blixtljuset på klassaspekten av den franska folkliga revolten.

Det tog ett litet tag innan internet hämtade sig.

Sedan flytten till Frankrike för några år sedan, där hon bor tillsammans med fotbollsspelaren Adil Rami – hon blev alltså en wag* först i femtioårsåldern – har Pamela Anderson trappat upp sin politiska aktivism, samtidigt som hon håller liv i de mer glamourösa delarna av sitt kändisskap. Under hösten har hon varvat sitt deltagande i franska ”Let’s dance” med utspel mot alla tänkbara politiska måltavlor – utom de mest bekväma.

I den franska presidentvalrörelsen gav hon vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon sin välsignelse, och för att göra sig riktigt omöjlig i USA har hon länge tagit strid för att ge Wikileaks-grundaren Julian Assange upprättelse. Pam står dessutom, enligt egen utsago, i kontakt med Kreml och har bland annat sagt att amerikaner är ”programmerade för att skylla allt dåligt på Ryssland.” Mer? Hon deklarerar sig själv som feminist, men har kritiserat Metoo-rörelsen för att ta bort ansvaret från kvinnorna själva och kallar den nya vågens feminism för ”fruktansvärt tråkig”.

Att ägna sig åt småpolitiska utspel är ingen ovanlighet för Hollywood-parnassen, eller ens före detta sexsymboler i USA. Det hör snarare till och följer ofta en välkänd mall: Man tonar ner sitt sexualkapital, kampanjar för Hillary Clinton och stöttar samkönade äktenskap genom att publicera bilder där man kramas med Ellen DeGeneres.

Pamela Anderson har gjort i princip tvärtom. Hon är fortfarande ljuvt 90-talssnygg med blond kalufs och några av de minst opportuna – och mest radikala – åsikter man kan hysa som kändis.

Att påstå att Pamela Andersons aktivism sexualiserats genom åren är en underdrift. Hon ryktas återkommande vara älskarinna till både Assange och Vladimir Putin och efter ett ordkrig nyligen med den före detta Baywatch-baben på Twitter skrev Italiens inrikesminister Matteo Salvini att han föredrar henne i baddräkt. När hon några dagar därpå intervjuades i Rolling Stone dundrade Pamela Anderson: ”Trump, Bolsonaro, Salvini – kalla dem vad ni vill, det är fortfarande fascism” och refererade bland annat till författaren Umberto Ecos berömda essä i ämnet. På bilderna till intervjun bär hon en korsett där bara bröstvårtorna är täckta.

I veckan sammanförde så det amerikanska radikala vänstermagasinet Jacobin Pamela Anderson med filosofen Srećko Horvat för en intervju. När samtalet nådde brexit argumenterade Pam, som är Jeremy Corbyn-anhängare sedan innan det blev trendigt, för att EU måste reformeras i grunden: ”Men att dra sig tillbaka och göra väg för nationalistiska tendenser är inte ett alternativ. Den enda vägen mot frihet är en gemensam kamp för de icke-privilegierade, dit räknas också utländsk arbetskraft,” slog Anderson fast och menade att hon själv hade kunnat förhandla fram ett bättre avtal än Theresa Mays ”dumma deal”.

Ingen kan anklaga Pamela Anderson för att plocka enkla politiska poänger. I ett tidevarv av identitetspolitik och röda mattan-feminism låter samtidens mest ikoniska blondin i allt väsentligt som en sjuttiotalsmarxist i manchesterkavaj. När nittiotalet ringer kommer det att bli väldigt förvånat.

*wag – hustru eller flickvän (”wives and girlfriends”) till sportstjärnor.

Av: Johanna Frändén

Publicerad: