Macchiarini kommer undan med blotta förskräckelsen
Kirurgen Paolo Macchiarini frias i två av tre fall eftersom han handlade i nöd.
Solna tingsrätt landar onekligen i en överraskande slutsats.
Den är så pass överraskande att domstolen i dagens dom anser det vara nödvändigt att förklara sin konklusion grundligt.
Nöd är i juridikens värld en situation där en normalt sett brottslig handling kan vara tillåten om den genomförs för att skydda mot hot eller fara.
Rätten påpekar att varken åklagare eller försvarsadvokat under rättegången mer än i förbigående reflekterade över att nödsituationer möjligen förelåg då syntetiska luftstrupar opererades in i tre svårt sjuka patienter.
Inte heller har de satt ”rättsliga etiketter” på denna eventuellt existerande nöd.
Det har däremot Solna tingsrätt gjort. Men för att förklara hur domstolen har resonerat behöver jag först backa bandet och påminna om hur åklagarna Jim Westerberg och Karin Lindström Kron argumenterade.
De ansåg sig kunna bevisa att Macchiarinis äventyrliga ingrepp gjordes i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet och därför inte utgjorde någon laglig form av sjukvård.
Tvärtom, kirurgen hade gjort sig skyldig till grov misshandel.
Men detta är terräng som jurister sällan rör sig i och åklagarna garderade sig med ett andrahandsyrkande. Vållande till kroppsskada.
Skillnaden är inte obetydlig inom straffrätten, det krävs uppsåt för misshandel medan oaktsamhet räcker för vållande.
Tingsrätten håller med åklagarna halvvägs genom deras resonemang. Ingreppen skedde i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Men sedan tar det stopp. Domstolen svänger sig med latinska termer och påminner om ett och annat avgörande i Högsta domstolen och kommer fram till att de två första patienterna var så sjuka att det förelåg en nödsituation.
Därmed har inte heller brott begåtts.
I det tredje fallet är det dock annorlunda. Vid det laget hade Macchiarini klart för sig hur det hade gått i de första fallen.
Komplikationer som från juridikens doftlösa språk går att översätta till fruktansvärt lidande och död.
Kirurgen borde därför ha avstått operation. Den eventuella nyttan med ingreppet stod helt enkelt inte i proportion till riskerna.
Läkaren, anser tingsrätten, förstod farorna. Men ingenting tyder på att han var likgiltig inför risken för svåra skador och svårt lidande.
Därför har han inte heller gjort sig skyldig till grov misshandel.
I stället döms han för vållande till kroppsskada, grovt brott.
Att domstolen skulle hänvisa till nöd må vara en högoddsare, men att åtalet om grov misshandel skulle ogillas är ingen sensation.
Åklagarna har som sagt själva flaggat för den möjligheten och att bevisa uppsåt kan vara svårt.
Macchiarini döms till villkorligt, vilket i ljuset av domstolens slutsatser och lagens utformning inte är mycket att orda om.
Han är tidigare ostraffad och då åklagarna inte har lyckats övertyga rätten om grov misshandel finns det ingen anledning att bura in honom i en fängelsecell.
Så vad händer nu?
Åklagarna kommer att säga det åklagare alltid säger, de tänker läsa domen noggrant och sedan fundera på om de ska överklaga eller ej.
Tills vidare går det att konstatera att det är en dom som båda parterna kan finna tröst i.
Åklagarna har vunnit viss framgång i ett högprofilerat fall som har uppmärksammats internationellt.
Macchiarini går inte helt fri, men han slipper fängelse.
