Att jämföra gängbrott med terrorism gör oss alla dummare
Samma helg som USA högtidlighöll minnet av alla dem som dog då skyskraporna föll, jämställde Ulf Kristersson gängkriminalitet med terrorism.
Det finns utrymme för att ha åsikter om halten av smakfullhet i tajmingen i moderatledarens sensommartal.
Men på Twitter, ett forum som intelligenta människor på goda grunder undviker, är det en annan detalj i framförandet som dominerar.
Inte minst delar av vänstern firade tidig julafton:
"Haha, hörde ni att Kristersson påstod att sommaren blev den blodigaste i svensk historia." "Sov han i skolan?". "Aldrig hört talas om Stockholms blodbad?"
Problemet med snobbigt översitteri av det här slaget är att det kan framstå som ett försök att bagatellisera en utveckling av dödligt skjutvapenvåld som saknar motstycke i Europa.
Sannolikt missade moderatledaren bara ett ord. I den skriftliga versionen av talet står det nämligen att "sommaren blev den blodigaste i modern svensk historia." Vilket mycket väl kan vara ett korrekt påstående.
Och om vi nu ska prata om att snarka sig igenom vissa lektioner, så inträffade Stockholms blodbad i november månad.
Men nog om det. Det Kristersson hade att säga om kommande lagstiftning var betydligt mer väsentligt än denna fadäs och således också viktigare att skriva om.
Moderatledaren sa att "de kriminella gängen har blivit Sveriges inhemska terrorister" och då han ändå fått upp farten drämde han i nästa andetag till med att "attackerna påminner mer och mer om terrordåd".
Visst, jämförelsen är i någon mån begriplig. Gängens uppgörelser sprider, liksom terrordåd, skräck. De påverkar hyggligt folk. Förändrar dem.
Det kan vara ett frestande kort att spela ut, råkar jag, som har jämfört Malexander med terrorism, veta.
Men är ett gangstermord verkligen lika grov kriminalitet som den Breivik begick?
10 döda i augusti är onekligen svarta siffror. Men ska denna i och för sig utomordentligt allvarliga situation ens för ett ögonblick jämföras med elfte september, bombdåden i Madrid eller de sex samordnade attackerna i Paris mot bland annat konsertarenan Bataclan, alla dessa tusen och åter tusen oskyldiga människor som har mördats?
Det Kristersson i praktiken gjorde var att reducera terrorismen som fenomen. Relativisering, för att använda ett populärt ord i samtiden.
Men problemområdenas unga gangsters applåderar säkerligen. Kolla grabbar, vi är typ bin Ladin. Holy shit.
Moderatledaren vevade på. Gängmedlemmar ska punktmarkeras! Pengar, bilar och klockor ska beslagtas! Vi ska göra hembesök!
Allt detta sker redan, vilket Kristersson givetvis är medveten om. Men struntsamma. Det viktiga är att visa handlingskraft.
Moderaterna vill att terrorlagstiftningen ska utvidgas till att omfatta även de kriminella nätverkens brottslighet.
Nu har polisen redan tillgång till alla möjliga slags buggningar och avlyssningar, men i vår tid duggar de politiska kraven på att staten ska få expandera sitt territorium tätare än ett vårregn.
Kristersson är nu långt ifrån ensam deltagare i tävlingen om att inskränka vår frihet.
För bara några veckor sedan berättade inrikesminister Mikael Damberg att tiden nu är kommen för "preventiv avlyssning" av gäng.
Det är orwellska och betyder att det inte längre ska krävas brottsmisstanke för buggning och andra hemliga tvångsmedel, en finurlighet som redan existerar i terrorlagarna.
Ja, det kanske är en nödvändighet. Men vi som kan vår straffrättsliga historia vet att paragrafer som dessa har den obehagliga tendensen att långsamt utvidgas till att gälla allt fler brott utan att någon protesterar, bortsett möjligen från en och annan grälsjuk och omodern figur på Advokatsamfundet.
Gängens mord och sprängningar har förmörkat Sverige. Vissa av våra ledande politiker tycks anstränga sig till det yttersta för att göra tillståndet i nationen ännu dystrare.