Ingen vill prata om att sex kan döda
Sex är skönt, ju mer desto bättre och så länge man har kondom kan inget ont hända”. Det var min sexualundervisning i korthet. Om det ändå stämde. Om ändå inte samma osanning hade spridits till dagens unga.
Kondom hjälper till exempel dåligt mot humant papillomvirus, HPV, en av de vanligaste könssjukdomarna som ger upphov till flera olika cancerformer i vilka hundratals svenskar dör varje år. 2007 dog 158 kvinnor i livmoderhalscancer. Munhålecancer drabbar både kvinnor och män och det finns studier – om än inte helt klarlagda – som visar samband mellan prostatacancer och HPV.
Snopet blir det när man trots all försiktighet plötsligt ligger på ett operationsbord i ett rum som snart luktar bränd hud och hönsgård och får halva livmodertappen bortskuren under lokalbedövning på grund av cellförändringar. Och undrar om man ens längre kan få barn. Eller om man snart ska dö.
När det gäller hiv och aids har man fått adekvat information om hur smitta undviks, så varför förringar svenska myndigheter riskerna med det mycket vanligare HPV? Varför banaliseras sexualitetens baksidor och vad vinner man på att felinformera och undanhålla fakta? Kanske är man rädd att ungarna ska bli hämmade och olyckliga, i?stället för som i?dag – utlevande, olyckliga och sjuka.
Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU, talar hellre om knullkompisar, sexleksaker, feel-good-hormoner, analsexpraktika och fittfakta, och kläcker käcka slogans som ”Trust in lust” eller ”Raka rätt och njut fett”.
Senaste skriften ”BDSM och fetischism – så funkar det” lär ut att det kan vara ”mysigt att dyrka sin partners fötter” eller ”avslappnande att klä sig i blöjor” och att ”fetischobjekten förstärker välbefinnande” samt ”kan ge en speciell närhet och intimitet”.
Enligt RFSU är alla former av sex ofarligt rosenskimrande och ”det finns egentligen inga rätt eller fel”. Samtidigt informerar RFSU om att det ”endast” är 500 kvinnor som drabbas av livmodercancer varje år. Det är att jämföra med samma antal döda i trafiken.
För några veckor sedan diskuterade de tre muslimska programledarna i ”Halal-tv” ämnet sex och ifrågasatte bieffekterna av svenska sexvanor med tidig sexdebut och många sexpartners. Avhållsamhet nämndes och genast blev det ramaskri i medierna.
Varför är vi känsliga och lättkränkta så fort den sexuella frigörelsens negativa effekter kommer på tal? Svenska abort- och könsjukdomstal är rekordhöga, 25?000 kvinnor om året upptäcker cellförändringar, 500 får livmoderhalscancer och en fjärdedel dör – men detta ska helst inte nämnas.
Är det värt att offra några hundra personer om året till sexuellt kopplade cancerformer för att envist få hävda att sex är ofarligt? I det upplysta Sverige far man medvetet med halvsanningar och låter den unga generationen möta farorna oförberedda. Är det för att vi inte vill att fel typer – som konservativa högerkristna och muslimer – ska få rätt? För att slippa höra att deras normer och ideal är bättre än våra?
I?stället för att ifrågasätta oss själva försöker vi in i det längsta rättfärdiga våra levnadsvanor som högsta formen av civilisation. Från och med nästa år vaccineras alla tioåriga flickor mot HPV och sedan är allt frid och fröjd. Tills nästa smitta överraskar.
Vad man gör i sänghalmen – hur, hur ofta, med en, flera eller kanske ingen alls – är upp till var och en. Men man bör ändå begära saklig information för att åtminstone ha ett vettigt beslutsunderlag. Och kanske är det dags att erkänna att det är smart att hålla på sig och ibland avstå. Att vi svenskar med vårt knullfokus och riskbeteende faktiskt är lite dumma i huvudet. Eller i alla fall förda bakom ljuset, trots upplysningstid och informationssamhälle.