Ted Harris missade den inre resan

Aftonbladets profiler tycker till om sommarpratarna

Inre resa till smultronställen.

Stillhet och eftertanke.

Det låter kanske spännande men var outhärdligt tråkigt.

Ted Harris berättade redogörande om sina resor till religiösa platser – men ingenting eftertänksamt.

En stor poäng med sommarpratare som har olika intressen, perspektiv, erfarenheter, kultur och i det här fallet religion är att jag som lyssnare får en möjlighet att glutta in på ett okänt område.

Religion är inte alls min påse men just därför såg jag fram emot att lyssna på prästen i Adolf Fredriks församling, Ted Harris.

I synnerhet som programförklaringen utlovade inre resor och det är jag fascinerad av.

Hur gör man då och vad hittar man och hur känns det när man är tillbaka?

Fast Ted Harris avslöjade ingenting alls om inre resor.

Han berättade förstås om resor han gjort till olika religiösa ställen, företrädesvis olika kloster, petnoga redogörande för yttre detaljer som vilket datum han anlände och vid vilken tid middagen serverades, hur många gudstjänster man hann med under en dag och vilken färg munkkåporna hade.

Sedan tog det stopp. Vad som händer under dessa stunder av ”stillhet och eftertanke”, som upprepades in absurdum, det fick vi som lyssnare inte följa med i.

Och det är ju möjligt att det inte går att förklara för någon annan, men med tanke på att han under åtta år undervisat 14-åringar i just sådana inre resor hade han gott kunnat bjussa oss oförstående på något smakprov.

Jag är medveten om att jag inte kan beskrivas som god i det här sammanhanget, men musik-en var hela behållningen i detta sömnpiller till sommarprat.

Då kunde jag faktiskt sväva in i mitt inre och låta tankarna vandra fritt.

Följ ämnen i artikeln