Vi har aldrig behövt er mer, moderatsnobbar

MP-ledamoten Leila Ali Elmi delade ett Facebookinlägg med hatiska kommentarer om Joakim Lamotte.

Leila Ali Elmi blev i veckan rikskänd politiker utan att ha gjort en enda intervju. Den nyvalda riksdagsledamoten behövde uppenbarligen inte säga ett ljud innan delar av den svenska opinionsbranschen bestämt sig för vem Miljöpartiets stjärnskott från Angered egentligen var.

Det var en plågsam övning i fria främlingsfientliga associationer som olyckligtvis hamnade på pränt på flera håll.

Att Leila Ali Elmi har somaliskt ursprung och delvis har kampanjat på sitt hemspråk räckte för att ge Svenska Dagbladets ledarredaktion så mycket frossa att skribenten Ivar Arpi rakt av ifrågasatte legitimiteten i rösterna.

Den borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell publicerade i sin tur en ”granskning” av Leila Ali Elmi med metod och ackuratess hos en skoltrött 15-åring (vars inlämningsuppgift inte hade fått godkänt annat än möjligen på en friskola ägd av riskkapitalister).

Det är nu 2018 och den här typen av kampanjer vinner förstås viss mark på internet, alldeles oaktat dess obefintliga verkshöjd. Huliganfajten var i full sving.

Samtidigt upphörde Leila Ali Elmi att existera som både människa och politisk figur, utan att hon egentligen någon gång haft en chans. Hon hade blivit föremål för en högerpsykos med djupt xenofoba förtecken.

Skrattet – det finns en hel del ofrivilligt humoristiska inslag i bland annat Uvells text – satte sig snabbt i halsen när insikten sjönk in: Det här är den före detta salongshögerns kampmetod. De tänker på allvar använda sina plattformar till att misstänkliggöra politiskt engagerade kvinnor med invandrarbakgrund utan att ens höra dem först.

Att svensk höger inte har något till övers för vare sig miljöpartister eller förortsröster må vara hänt. Men vad har egentligen hänt med den svenska borgerlighetens respekt för vett och etikett?

Frågan aktualiserades i söndagens Agenda på SVT där två moderater debatterade huruvida partiet ska ta stöd av Sverigedemokraterna för att bilda regering eller inte. Maria Abrahamsson, för övrigt tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, tyckte att det var dags för partiet att sluta ”snobba sig” och börja ”prata med alla”.

Här vet min besvikelse inga gränser. Inte så mycket för att konservativa vill öppna för extremhögern, det är en utveckling de delar med sina systerpartier i många europeiska länder.

Men när företrädare för Moderaterna pratar om att sluta med snobbism faller ändå en sista pelare i partiets grundbult.

En rad frågor inställer sig:

Vad ska vi ha det gamla Högerpartiet till om inte ens de mest reaktionära företrädarna är en garant för aristokratiska dygder som god smak och trevlig ton?

Vad är Moderaternas existensberättigande i den redan rätt trånga borgerliga fyrklövern om de inte utgör en motkraft mot populism och vulgaritet? Förstår inte partiets företrädare att vi aldrig haft ett större behov av att de snobbar sig än nu?


Regel 1

Säkrast för demokratin är förstås att våra folkvalda har en inbyggd antipati mot rörelser som grundar sig i åsikten att fel sida vann andra världskriget. Det är speciella tider för hoppfulla regeringsbildare, men som tur är finns en tidlös universalformel att tillämpa här: Man kommer alltid att kunna se sig i spegeln om man väljer att inte samarbeta med fascister av den enkla anledningen att det är ett beslut som alltid kommer att ha högsta möjliga demokratiska värde.

Regel 2

Att en okänd trettioåring kryssar sig hela vägen in i riksdagen är ett problem för två grupper i samhället: Miljöpartiet som uppenbarligen missat en lokal talang och medierna som har för dåliga känselspröt ute i förorten.