En svartskalle som inte går att lita på
Jag håller på att bli galen på allt tjafs om Kalle Anka och svenskar och svartskallar.
Jag tror att jag har utvecklat en allergi mot ordet traditioner.
Jag är trött på alla tokstollar som tror att julen är hotad.
Jag är också trött på PK-maffian som på Twitter ondgör sig över ”dumskallarna” i stugorna.
Folk vill bara titta på en tecknad film, liksom. De är inte Ku Klux Klan.
Samtidigt är det någonting allvarligt fel om man avfärdar människor med svart hud som ”gnälliga” för att de reagerar över nidbilderna.
Och framför allt är det korkat att försvara rasismen med det dummaste argumentet av alla: ”det har alltid varit så”.
Och?
En massa dumheter ”har alltid var så”.
Skit i arbetslöshet, kriget i Syrien, larmrapporter om klimatet.
Vem bryr sig NÄR JULEN ÄR HOTAD.
Och, ja. Jag är medveten om att jag hade kunnat använda den här platsen till att skriva om just Syrien.
Men den senaste tidens diskussioner om pepparkaksgubbar, lucia, och Kalle Anka ger mig ingen ro.
Vad handlar allting om?
Jag har ägnat dagar åt att försöka hitta ett vettigt svar.
Jag har läst allt jag kommit över. Jag gick med i gruppen Rör Inte Våra Svenska Traditioner på Facebook. Där oroar man sig över hur lojala invandrarna egentligen är. Jag citerar ordagrant: ”om Sverige skulle hamna i krig inombördes eller via en invasion vem ställer då upp?”
Det är lätt att bli full i skratt över dumheten och en obskyr FB-grupp.
Men är det vad allt handlar om? Att svartskallarna inte är att lita på?
Den här svartskallen är verkligen inte att lita på om en amerikansk tecknad film ska användas som måttstock på hur mycket man älskar Sverige.
Håll i er nu: jag har aldrig, under mina 20 år i Sverige, tittat på Kalle Ankas julafton. Jag försökte i år, men jag tyckte att det var trist, så jag återgick till att jobba.
Jag tänker inte raljera över att en gammal amerikansk tecknad film numera är svensk tradition. Jag tycker att det är rätt fint. Ett enkelt bevis på hur man tar en grej från en annan kultur och gör den till sin. Typ som köttbullarna. (Men vill ni hålla Kalle Anka-ilskan i gång ska ni läsa amerikanska nättidningen Slate. ”Svenskarnas bisarra tradition…”, ni fattar nog vad artikeln handlar om.)
Som född i Bosnien är jag skeptisk till all slags nationalism. Jag bryr mig inte om folk ser mig som svensk. Ärligt talat vet jag inte hur man ”älskar” ett land.
Och nu hoppas jag att ni låter mig att avsluta lite svulstigt.
Vad jag däremot älskar är demokratin, yttrandefriheten och jämställdheten. Det och mycket annat gör det här landet, i mitt tycke, till ett av de bästa i världen.
Och det kanske är det vi ska diskutera hur vi ska bevara, inte några sekunder i en förlegad tecknad film.
Bara idioter trakasserar
Jag älskar Malmö. Men när jag läser om två muslimska kvinnor som misshandlats för att de bar slöja, eller två judiska kvinnor som trakasserats i flera år, bland annat genom att idioter målar hakkors på deras dörr, blir jag illamående.
Syrien är en skurkregim
Medan vi diskuterar tecknad film fortsätter dödandet i Syrien. Tiotals människor, som köade för att köpa bröd, dog i en flygräd nyligen, uppger aktivister. Ingen konflikt är svart eller vit. Men en regering som flygbombar sina egna invånare är inget annat än en skurkregim.