Klokt av Lambertz att pudla
Det är klokt av Göran Lambertz att pudla.
Zampo, Quick-sektens fyrbenta medlem, är möjligen den sämsta liksökarhunden i kriminalhistorien.
Lambertz, justitieråd i Högsta domstolen och tongivande medlem i den lilla förening som ännu idisslar Sture Bergwalls skuld, skriver på sin hemsida att han kommer att göra fyra rättelser i sin bok om den före detta seriemördaren.
Att juristen endast reviderar ett av de drygt 100 "bevis" som han presenterade i "Quickologi" hindrar inte att hans överraskande utspel är av betydelse. Det handlar nämligen om Zampo, Lambertz främsta argument för Bergwalls skuld i såväl debattartiklar som i boken.
Hur kunde vallhunden gång på gång på gång markera på platser där den misstänkte berättat att han mördat och grävt ner sina offer? Den som försöker ljuga sig till skulden för dessa brott kan inte ha en sådan osannolik tur!
Nu har dock Lambertz till slut insett något som kom fram redan då domen om mordet på Johan Asplund undanröjdes, nämligen att det alls inte var så att Zampo bekräftade Bergwalls berättelse.
Tvärtom, hunden markerade och viftade lyckligt på svansen vid en sten i en sjö och först sedan polisen Seppo Penttinen berättat detta för Bergwall lyckades den påtände mentalpatienten hitta just dit.
När detta uppdagades föll en av de bärande delarna i domen ihop.
Det är bra att justitierådet nu rättar bevis nummer 23. Han och hans kollegor i Quicksekten har dock skäl att fundera även över Zampos övriga bidrag till mordutredningarna.
I en genomgång av hundens insatser, som journalisten Dan Josefsson har gjort och som Aftonbladet publicerar i dag, framkommer en hel del knasigheter.
Det ambitiösa gäng som utredde seriemördaren anlitade till en början finska och norska hundar. Men de fick sparken då de aldrig höll med Bergwall om att det låg mordoffer nedgrävda i diverse skogar i Sverige och Norge.
I stället städslades Zampo, som inledde sin sejour i cirkus Quick med att markera på fyra platser i närheten av Lindesberg där kropparna efter två somaliska flyktingpojkar skulle ha gömts.
Pojkarna visade sig dock vara vid liv. Det borde vara ett skäl så gott som något att börja fundera över såväl Bergwalls som hundens trovärdighet, men de strävsamma utredarna bet ihop och kämpade vidare.
Zampo fortsatte att sniffa, husse fortsatte att fakturera staten. Hunden sökte igenom det hyreshus i Falun där Bergwall bodde under åren han påstod sig ha mördat över 30 människor. Han markerade vid ett golv. Under plankorna återfanns resterna av en fågel.
I Norge levererade vallhunden på nio platser. Men trots betydande insatser och utgrävningar hittades inga mänskliga kvarlevor.
Sant är att Dan Josefsson och Göran Lambertz är fiender. De har tagit heder och ära av varandra i böcker och debattartiklar. Men det innebär inte att granskningen av Zampos äventyr saknar värde.
Hunden deltog i 47 sökinsatser och gjorde 59 markeringar utan att så mycket som en cell från en människa hittades. Du behöver varken vara Einstein eller bäst i världen på juridik för att begripa att detta nedslående resultat näppeligen utgör bevis för Bergwalls skuld.
Det finns för övrigt skäl att ta intryck av vad experter har att säga.
Tore Olsson, laboratoriechef på Statens kriminaltekniska laboratorium, gick i taket då Lambertz i tv sa att en markering är ett "ovedersägligt bevis" för att likdelar av en människa har funnits på platsen.
Och Per-Erik Karlsson, utbildningsansvarig på rikskriminalen för polishundar, har i förhör under resningsarbetet sagt att de fyrbenta varelserna förvisso är ett bra hjälpmedel, men att de inte kan skilja lukten av en avliden människa från ett dött djur.
Har Zampos fanclub lyssnat? Inte ett dugg.
Återstår så att se om justitierådet kommer att fortsätta sin reträtt. Jag tror inte det. Det är hederligt av honom att medge misstag, men han skriver samtidigt att felet inte "spelar någon större roll från bevissynpunkt".
Mycket är konstigt i cirkus Quick. Ett av de mer svårbegripliga inslagen är Göran Lambertz tilltro till Zampo.