Obekväma debattörer ska ifrågasättas – inte tystas
Ska Frankrike få en högerextrem president? Saken kan inte uteslutas när en dryg vecka återstår till andra valrundan. Efter år av maktbyte mellan det statsbärande högerpartiet och socialisterna är det franska politiska landskapet ändrat i grunden.
I min förortskommun söder om Paris fick Jean-Luc Mélenchon över 40 procent av rösterna i första omgången. Vänstermannen Mélenchon – eller ”radikalvänsterkandidaten” om man talar med svenska borgerliga ledarsidor – var ett andetag från att ta sig till slutrundan på Marine Le Pens bekostnad. Detta trots att han, liksom Le Pen, uppvisat en minst sagt försonlig attityd gentemot Vladimir Putin under flera års tid.
Det är svårt att riktigt få ordning på fransmännens allmänna hållning till Ryssland. Kanske förstår rentav en gammal kolonialmakt en annan stat med imperialistiska ambitioner bättre. Jean-Luc Mélenchon var nu långt ifrån den mest radikale av de tolv kandidaterna i den första rundan av presidentvalet. Till vänster om honom fanns gymnasieläraren Nathalie Artaud vars parti heter ”Arbetarkampen” och har en uttalat revolutionär agenda. Fabriksarbetaren Philippe Poutou är ledare för ”Nya antikapitalistiska partiet” och utöver dessa två var också det franska kommunistpartiet, PCF, representerat. På ytterhögerkanten hittar vi Marine Le Pen och ännu mer extreme Éric Zemmour, som gjort idén om ett pågående ”folkutbyte” av etniska fransmän till förmån för araber till någon sorts allmänt tankegods. Den tidigare mediefiguren Zemmour har dömts tre gånger för hets mot folkgrupp, trots det har han aldrig cancellerats av franska tv-kanaler.
Jag tänker på allt detta när jag läser att debattören Kajsa Ekis Ekman inte längre får skriva för vänstertidningen Dagens ETC. Ekis Ekman publicerade i veckan en text där hon problematiserar sajten Kyiv Independents kopplingar till en ukrainsk bataljon med ett nynazistiskt förflutet. Samtidigt hävdade hon i en kommentar på sociala medier att Kreml-kontrollerade RT (före detta Russia Today) är mer än en propagandakanal. Det var vid det senare som chefredaktören Andreas Gustavssons gräns gick. Det är en förbluffande snäv gräns.
Jag är kanske skadad av min omgivning, men detta är åsikter som jag hör till höger och vänster i Frankrike, resonemang jag läser i tidningar och ser på tv och som ofelbart möts med invändningar. För det är så man bedriver debatt också med bångstyriga intellektuella som testar nya teorier och töjer på gränserna för det offentliga samtalet. Man lyssnar noga om de har något nytt att tillföra, vilket Ekis Ekman för all del hade. Man argumenterar emot och tar dem, vid behov, i örat. Man ger dem för guds skull inte sparken.
I tidningskiosken vid pendeltågsstationen utanför Paris – för övrigt belägen på Lenin-avenyn – kan man köpa tabloiden ”L’Humanité” som högtidlighöll hundraårsminnet av den ryska revolutionen 2017 och distribueras i nära samarbete med det franska kommunistpartiet. Jag kastar ett öga på ”Valeurs actuelles”, en konservativ tidskrift som de senaste åren blivit alltmer extrem i sin högerprofil. Och där finns förstås också satirmagasinet Charlie Hebdo som sätter en ära i att förolämpa katoliker, muslimer, presidenter, feminister, sexuella minoriteter, präster, kapitalet och alla andra tänkbara institutioner med de grövsta teckningar som går att föreställa sig.
Och det är klart att det hade känts lite lugnare om de franska presstånden bara saluförde Fokus, Amelia och Men’s health. Men lika roligt hade det inte varit.
Jag bor i ett land som kan ha fått en högerextrem president om en dryg vecka, men i en stad där man i alla fall kan andas.