Natotårtan säger någonting om Sverige

Oisín Cantwell träffar Nato-tårtans fader Mattias Ljungberg.

I den febriga stämning som råder i monarkin var det naturligtvis bara en fråga om tid innan någon kom på att baka en Nato-tårta.

Snillet bakom bakverket är Mattias Ljungberg, en prisbelönt konditor med vänlig blick och fast handslag.

– Vi har fått ett 20-tal beställningar hittills på Natotårtan. Jag tror att det blir fler, säger denne 49-årige man på utpräglad stockholmska.

Men så befinner vi oss också på det anrika Tössebageriet i djupet av Östermalm. Ett konditori som har funnits i samma lokaler sedan 1920, året då Hjalmar Branting avgick som statsminister.

Från ett svartvitt fotografi försett med en handskriven hälsning blickar en kvinna med sänkt blick mot oss.


Det är Signe Hasso, numera bortglömd, en gång i tiden världsberömd aktris, på utflykt från glamouren i Hollywood och på besök i den gamla staden, som i ålderdomlig skrivstil utrycker sin glädje över att upptäcka att hennes gamla stammisfik fortfarande existerar.

Mattias Ljungberg köpte konditoriet på 90-talet tillsammans med sin far. Han har inga andra planer än att driva det tills han går i pension.

– Det här är ett kreativt yrke. Det är bröllop och fester, begravningar, folk äter bakelser i livets alla skeden och många har önskemål och synpunkter, säger han.

På sin meritlista har han bland annat har den 250 kilo tunga tårta i elva våningar som 600 gäster mumsade på under kronprinsessan Victorias bröllop.

Signe Hasso är död, men vår tids celebriteter hittar hit, Carl Bildt som bor i kvarteret, Bianca Ingrosso, hockeystjärnan Mats Sundin.

Det är torsdag eftermiddag, Stockholm upplever sin första varma försommardag för året, stämningen på uteserveringen är sömnig, några studenter från gymnasiet Östra Real på andra sidan gatan fnissar, tisslar och tasslar, en ensam dam vid bordet bredvid blänger surt på dem.

De kan mycket väl vara de enda människorna i Sverige som just nu inte idisslar den ansökan om medlemskap i Atlantpakten som Natoambassadör Axel Wernhoff härom dagen langade iväg.


En nation hade dessförinnan över en natt gått från ett bestämt nej till ett överlyckligt ja, en förflyttelse som givetvis ska firas på svenskt vis med tårta och kaffe.

Och vad är väl mer lämpligt än att Tössebageriet tillverkar den.

En prinsesstårta som normalt går på 455 spänn kostar 855, då det är en hel del pilljobb inblandat i att få Natologgan på plats.

Först ut var, kanske inte helt överraskande, högern. Moderaternas gruppledare Tobias Billström lade på twitter ut en bild på skapelsen och skrev någonting lyckligt om ”tårta och "bubbel” för att fira en dag som i varenda svensk tidning har beskrivits som historisk.

Bageriet passade på att lägga ut bilden på Instagram för att göra reklam för sin verksamhet, ett tilltag som inte var rakt igenom uppskattat i kommentarsfältet.

”Mmm, tastes like folkmord”...”Härligt med krigsbrott”..”Är den radioaktiv?”...

En buttrare skribent än den jag är just i dag skulle möjligen reflektera över tårtan i liknande ordalag.

För när allt kommer omkring, vad finns att fira?


Är en ansökan om medlemskap i samma organisation som USA, en nation som har fler krigsförbrytelser på sitt samvete än vad som går att räkna till, som för inte särskilt många år sedan startade ett folkrättsvidrigt krig i Irak som ledde till hundratusentals döda och som banade väg för IS, är en sådan ansökan verkligen höjden av lycka?

Är ”tårta och bubbel” ett rimligt svar på Turkiets upptrappade bombande av kurdiska byar?

Är en banal prinsesstårta en tillräcklig muta för att glömma att en 200-årig alliansfrihet som har hållit Sverige utanför krigens fasor kastas över bord utan nämnvärd eftertanke och analys?

Konditorn Erika arbetar med ett exemplar av Nato-tårtan.

Mattias Ljungberg tar invändningarna med ro.

– Jag tror att de flesta av våra stammisar är för Nato-medlemskap.

Ett påstående jag inte finner anledning att invända mot.

Han säger att det är beklämmande att Sverige tvingas till detta, men nu ser världen ut som den gör.

Inte heller det låter orimligt.

I köket är det trångt och varmt. Erika, konditor sedan två år, arbetar med ännu en tårta. Loggan är snart på plats. En kund har beställt den till i morgon.

Bakverket tycks vara på väg att bli en mindre kommersiell succé. Inte i närheten av Mattias Ljungbergs största hit, semmelwrappen, den har det sålts hundratusentals av, men ändå.


Jag vet inte vad Nato-tårtan säger om Sverige. Men någonting säger den.