Krister Petersson mörkade bara ett viktigt namn
Typiskt Palmeutredningen, typiskt Sverige
Polisen i Atlanta sköt en svart man i ryggen i fredags. Mindre än 24 timmar senare släppte myndigheten namnen på poliserna samt deras egna videofilmer från dramat.
En övervakningskamera från en restaurang visar dödsskjutningen snett ovanifrån. Också offentlig. På söndagen publicerade rättsläkaren att 27-årige Rayshard Brooks dödades med två skott.
Så snabbt går det att ge allmänheten grundfakta om vad som skett i en extremt viktig samhällsfråga. Hela USA är i gungning.
I Sverige skryter vi alltid med vår öppenhet.
I onsdags höll chefsåklagare Krister Petersson presskonferens och utpekade Stig Engström som Olof Palmes trolige mördare.
Engström kan svårligen försvara sig eftersom han ligger under jord sedan 20 år.
Krister Petersson namngav också vittnen. Privatpersoner som råkade befinna sig i området kring mordplatsen. Jan Andersson. Lars Jeppsson. Yvonne Nieminen. Jag har antecknat åtta namn, kanske var det fler.
Stig Engström figurerade i polisutredningen om Palmemordet från första början. Han avfärdades i en intern promemoria den 12 februari 1987, ett knappt år efter mordet. Engström lades till handlingarna.
Den promemorian är nu ett centralt historiskt dokument. Att Stig Engström var mördaren är nu svenska myndigheters officiella hållning, allt annat är semantiska dribblingar. Promemorian är fröet till ett nationellt trauma. På en bit papper avskrev polisen 1900-talets Anckarström, en svensk Lee Harvey Oswald – använd vilka jämförelser ni vill.
Krister Petersson uppehöll sig länge vid promemorian. Han kallade den häpnadsväckande.
– Den innehåller slutsatser som vi inte begriper hur man kommit fram till.
Petersson var frikostig med namn – den påstådde mördaren, vittnena, den svårt inkompetente men politiskt välförsedde spaningsledaren Hans Holmér.
Bara ett namn hemlighöll Krister Petersson.
Namnet på den polis som undertecknade skrivelsen.
”Frågan om detta var gärningsmannen går i dagsläget ej att besvara.
Stockholm den 9 februari 1987”
Så slutar promemorian. Under dateringen finns ett namn. Men chefsåklagare Krister Petersson har låtit sätta en svart rektangel där. Vi kan bara se att den polis som undertecknat tycks ha haft en ganska utstuderad handstil: några yviga bågar skjuter högt upp och in i dateringen.
Det borde vara självklart att namnet ska vara med. Polisen är den ende som inte utpekas som brottslig eller som är en privatperson som råkade gå förbi. Han var en statlig tjänsteman som skrev ett yttrande i arbetet.
Varför är just detta namn borttaget?
Jag skickar frågan till åklagarmyndigheten. Kommunikationsdirektören Karin Rosander meddelar efter en stund skriftligen Peterssons svar:
”Jag bedömde att det var innehållet i promemorian som var det intressanta, inte vem som hade författat den.
Jag maskade också ett vittnes fotografi och benämnde vissa vittnen bara med förnamn och efternamnets initial.
När man i en presskonferens skall namnge eller identifiera vittnen måste man göra det med försiktighet.”
Det är förklaringen. Palmeutredningens slirande fortsätter in i det sista. Det stämmer att några av vittnenas efternamn angavs med initial – på ljusbilderna. Men Petersson sa namnen när han pratade.
Han namngav alla.
Utom polisen som undertecknade den ”häpnadsväckande” promemorian.
Medveten eller omedveten kollegialitet? Gjort är gjort. Låt kollegan slippa offentlig blamage. Eller den sedvanliga myndighetsivern att uppfostra? Åklagaren tycker inte att vi ska bry våra hjärnor med polisens identitet. Det är oviktigt, som myndighetspersoner och företagare brukar säga när de vill att vi ska se åt ett annat håll.
I och med presskonferensen la Krister Petersson ner Palmeutredningen.
Den tillhör nu historien. De centrala dokumenten bör så snart som möjligt visas på museum.
Bäst är att åklagare Peterssons maskering får vara kvar.
Den svarta plumpen visar tydligare än tusen ord det svenska självbedrägeriet.