Inte ens biblioteket skyddar mot corona och konspirationsteorier
Inte skräms Rolf, 76, av viruset.
Det är kö utanför Stockholms stadsbibliotek, den östtyska säkerhetstjänsten Stasi infiltrerar ännu Sverige och de lömska kineserna har spridit ut coronan med flit.
– Du kan kalla mig konspiratorisk, men jag var till sjöss i 40 år och vet vad jag pratar om, säger han och flinar.
Klockan är strax före tio, omkring 20 personer stampar i trappen upp från Odengatan i otålig väntan på att portarna ska slås upp och jag inser att det bara är slöseri med Rolfs, min och framförallt läsarens tid att fråga vilka belägg han har för sina djärva teser.
– Håll dig två meter bort, muttrar en äldre dam och petar på mig med sin käpp.
– Och så har vi de ryska trollfabrikerna i Leningrad, säger Rolf.
– Sankt Petersburg. Staden har bytt namn, rättar damen med käppen med folkbildande kärvhet.
De är båda stammisar i bibliotekets tidningssalong. De är här varje dag. De vet att de måste hänga på låset för att vara säkra på sittplats.
Ytterligare en äldre man lägger sig i. Han hälsar på de andra. De är bekanta sedan många år. Han heter Christer och jobbade på posten.
Under armen har han Aftonbladet. Jag berättar att tiderna är tuffa i tidningsbranschen och att jag just kommit från ett stormöte där chefredaktören avslöjat att många miljoner måste sparas.
Han svarar att jag inte ska tro att han är sosse. Blaskan köper han för korsordet och tv-tablån.
– Jag brukade rösta på Moderaterna. Men numera blir det Sverigedemokraterna.
Bakom oss börjar en kvinna skratta.
– Det här var de roligaste tio minuterna jag har upplevt under 2020. Svaren på dina frågor och tanten som petade på dig med käppen.
Hon heter Agnes, är 56 år gammal och ska ”till facksal 4 för att låna en bok inom psykologi”.
Klockan slår tio. En väktare öppnar den stora, tunga porten. Folk väller in.
Uppför trappan i Gunnar Asplunds vackra byggnad, genom den fantastiska rotundan och alla dess hyllor med böcker, in i tidningsrummet.
Medelåldern är hög, över 70, den ena besökaren är skrynkligare och mer vindpinad än den andra.
Jag tror att fler än vänsterextremister drar slutsatsen att nedskärningar inom psykiatri och social omsorg har lett till att det inte bara är tidningar som lockar. Biblioteken har gratis inträde och skydd mot kyla och regn.
Damen med käppen tittar misstänksamt mot mig. Hon har hittat en stol. Nästan hela ansiktet är begravt av dagens Expressen.
– Mig tar ni inga bilder på, fräser hon.
Med Gert Lindell är det annorlunda. Men så är han också gammal tidningsman. Han vill prata. Han ställer upp på bild.
– Jag jobbade på Helsingborgs Dagblad till 1989. Då lade de ner lokalredaktionen i Perstorp.
Han satte in en kontaktannons i tidningen. Fick napp från en värmländska som hade bosatt sig i Stockholm.
– Så jag flyttade hit. Men så dog hon.
Numera bor han på 20 kvadrat med kokvrå på Kammakargatan. Efter 20 år på Helsingborgs Dagblad har han rätt till gratis prenumeration livet ut.
Men vad ska han med den tidningen till? Brorsan, som fortfarande bor i Perstorp, ha fått ta över den.
I hyllorna finns ett par hundra tidsskrifter. Samt cirka 90 dagstidningar. Alla de stora svenska blaskorna. Och en ansenlig samling landsortstidningar. Samt en del utländska: El País, Le Monde, Aftenposten.
Salongens diskreta doft av civilisation möter människor som hade kunnat spela sig själva i Karl Bertil Jonsons julafton.
Man behöver inte vara statsepidemiolog för att ana att här finns problem.
Biblioteken är stängda i våra norska grannländer. I Sverige har bara fyra kommuner valt att gå samma väg.
En trappa ner, bakom informationsdisken, där skivor i plexiglas har satts upp, står Gundela Pettersson, biträdande chef på biblioteket.
En ung tjej frågar om det går att lämna tillbaka en bok lånad i Hjorthagen. Inga problem.
Pettersson, medelålders, vänlig, tydlig och rak, säger att hon inte är orolig för egen del. Men många i personalen upplever situationen som besvärlig.
– Jag förstår dem. När vi hade det som värst var 20 av cirka 60 anställda här sjukskrivna.
Att stockholmarna har tagit till sig av Folkhälsomyndighetens råd märks. En normal dag har detta bibliotek runt 3 000 besökare. Nu är det hälften.
– Dessutom får det inte vara fler besökare än 80 åt gången i byggnaden.
Hon berättar att det var fullt i helgen. Då var det en in, en ut som gällde. ”Som på krogen”.
Gundela Pettersson säger att hon har märkt hur coronan har påverkat besökare. Stämningen är mer irriterad. Det har blivit bråk om stolar. Det har varit bråk i kön.
Tycker du att ni borde ha stängt?
– Nej. Biblioteket har ett samhällsansvar. Folk behöver låna datorer och skriva ut handlingar som ska skickas till Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Alla har inte tillgång till sådant.
Det krävs inte många minuters studiebesök för att inse att även tidsskriftssalongen fyller sin funktion.
Alla har inte tillgång till dagstidningar. Ja, än så länge finns det sådana.