Englands fattigaste by röstade för Brexit: ”Trodde det skulle bli bättre”
Publicerad 2023-03-12
JAYWICK. I tisdags tog Alex Chanaryn sin tv och gick till bussen för att fara till grannstaden Clacton. Han kunde ta bussen eftersom han får ett månadskort av kommunen, annars hade han inte kunnat åka för han hade inte en enda pence.
Han stod på barnvagnsplatsen med tv:n och när han kom fram lyfte han upp den gick till Cash Exchange, en pantbank.
Han fick 15 pund, det motsvarar 200 kronor.
Pengarna behövde han för att värma upp ett rum i det lilla hus han hyr. I ett genomsnittligt hushåll räcker 15 pund kanske två dagar denna dyra vinter men Alex värmer bara upp sovrummet så att pengarna räcker lite längre. Dessutom har han hunden Lucky i sängen som värmer honom.
Alex Chanaryn lever i Jaywick Sands som ofta kallas Englands fattigaste samhälle. Det gör platsen intressant och fascinerande men ännu intressantare är att detta är födelseorten för Brexitrörelsen. Det säger Dan Casey som är oberoende medlem i storkommunens fullmäktige. Storkommunen heter Tendring och Jaywick är en by i Tendring.
Nästan alla jag talar med röstade för Brexit eller inte alls utom Dan Casey som röstade emot. Han är 84 år och fortfarande ursinnig över att Storbritannien kastade loss från Europa i den blinda tron att allt skulle bli bättre.
Blev något bättre?
Även den frågan ställer jag till alla jag talar med.
– Jag ville att vi skulle återta kontrollen över våra gränser och behålla våra pengar själva. Vi behöver dem till sjukvården, det finns så mycket vi behöver våra pengar till. Vi har inte råd att skicka dem till andra länder, säger Maria Revell, 60.
Hon visar runt i byn. Maria är den sortens människa man ibland möter på platser som Jaywick, en människa som växer inför till synes oöverstigliga problem: arbetslöshet, bidragsberoende, drogmissbruk, alkoholism, högar med sopor på ödetomter, hus i olika grader av förfall, kartongbitar som täcker trasiga fönster, kriminalitet…
Hon kör en skåpbil genom bostadskvarteren vid havet som vi inte ser därför att en hög tegelmur skyddar de små husen för vindarna, drivande sand och hotande översvämningar.
En översvämning 1953 dödade 35 människor. Nu för tiden dör de snarare av droger och den djupa fattigdomens misär.
I denna miljö far Maria Revell omkring och hjälper invånare att plocka upp i trädgårdarna. Hon gör det åt dem. Hon tar också hand om sopsäckar som står på uppfarter, trappor och gräsmattor eftersom kommunen bara tömmer tunnorna var fjortonde dag och få har råd att betala för extra hämtning som kostar 10-15 pund.
De små husen, 50 kvadratmeters boyta verkar vara det ungefärliga genomsnittet, var från början bungalower för arbetares och kontoristers semester vid havet. Jaywick har en av Englands finaste stränder.
Det brittiska imperiet fanns fortfarande då och Jaywick var beviset för dess ekonomiska makt och britternas ökande välstånd. Nere vid havet har gatorna namn efter brittiska bilmärken som Morris, Hillman, Sunbeam, Wolseley, Talbot... Ingen av dem finns kvar utom Bentley som ägs av tyska Volkswagen.
Längst ner på en av dessa gator plockar Maria några sopsäckar framför ett hus där en 47-årig kvinna bor. Hon kommer ut och trampar omkring barfota på den gråa, kalla betongen, hon håller armarna tätt omkring sig medan Maria stuvar in så många säckar som får plats i bilen.
47-åringen lever på socialbidrag som så många, över hälften av Jaywicks invånare är beroende av bidrag. Ekonomin går inte ihop hur man än vänder och vrider på siffrorna:
786 pund i månaden får den 47-åriga kvinnan och hennes sambo i socialbidrag. Hyran för huset är 580. Elektriciteten kostar ungefär 50 i veckan.
Den bråddjupa fattigdomen är svår att förstå, nästan omöjlig att begripa för den inte upplevt den. Som att en 66-årig man som Alex Chanaryn som har arbetat som parkarbetare större delen av sitt liv måste sälja TV:n för att skaffa pengar till el några dagar.
Mat får han i soppköket och av Jaywicks ”matbanker” där man kan hämta en kasse med pasta, potatis och grönsaker gratis eller för en ringa peng.
Samtidigt är det som om Jaywicks fattigaste delar regredierar till en kombination av bidrag, kriminalitet, tillfälliga påhugg och naturahushållning.
En man jag talar med anser att man bör plantera fruktträd på ödetomterna så att folk kan plocka själva och få i sig lite vitaminer.
Bredvid den 47-åriga kvinnans hus står en husvagn i vilken hon håller två stora grisar. Åt vem? Några timmar senare när jag passerar igen vill jag fråga om grisarna men samtal är omöjligt eftersom hon är upptagen med att röka crack.
Längre upp på gatan kommer en berusad kvinna med en pojke i tioårsåldern. Hon berättar att hon levt på bidrag i 14 år och lider av depressioner.
I nästa hus bor en 40-årig kvinna tillsammans med sin 22-årige son. Det osar av hasch från huset men när jag frågar henne säger hon, nej vaddå hasch, nej.
Alla har den största respekt för Maria Revell, hon är en fast punkt fast ständigt i rörelse, någon som kommer och bistår dem och som ibland förmår en och annan att försöka få ordning på livet. Flera personer, säger Maria, har faktiskt börjat plocka upp skräp i sina egna trädgårdar.
Bara en verkar vara arg på Maria och det är killen vid strandpromenaden som har ett slags kennel med kamphundar i sitt hus. Han står i blåsten där måsarna skriker och den mäktiga Nordsjön rullar in och han tar hand om hundarna åt några gangsters som ordnar blodiga hundslagsmål.
Maria tog en ifrån honom för den sprang omkring och skrämde folk och nu skriker killen åt Maria att han får problem med sina uppdragsgivare och Maria ryter tillbaka – jag trodde inte hon kunde bli arg – och visar att hon skaffat en röd burk med pepparspray. Gangstrarna hotar henne också.
Killen med hundarna säger att han ville vara kvar i EU för en gång åkte han till Frankrike och tack vare EU-medlemskapet behövde han inte visa pass eller id eller någonting.
Han åkte till Frankrike för att ta värvning i Främlingslegionen men den ville inte ha honom. De sa att han hade för många känslomässiga åtaganden hemma i England.
Så nu står han i blåsten med en schäfer och en mastiff och bakom honom rycker det i nylongardinen när en stor hund hoppar mot fönstret.
Men de flesta andra säger alltså att de ville lämna EU och alla säger ungefär samma sak, att de ville återta kontrollen och inte skicka nationens pengar till Europa. En dam, en pensionär, vet inte vad Brexit är men hon vet att allt gått utför de senaste åren, om det beror på det där Brexit jag talar om eller kriget i Ukraina eller pandemin kan hon inte uttala sig om.
Det som gjorde England stort var den industriella revolutionen och handel och det slags globalisering som imperiet stod för.
Och nu promenerar jag tillsammans med Maria Revell på ruinerna av imperiet när England vänder sig inåt, bort från Europa och bort från den moderna världen. Maria har aldrig varit utomlands men hennes pappa var det. Han var soldat i det korta Suezkriget 1956. Englands och Frankrikes förlust mot Egypten markerade att imperiets tid var över.
Den amerikanska tidskriften Atlantic påpekade i höstas att den brittiska industrin har lägre produktivitet än övriga Västeuropa och USA.
Ett kuriöst exempel: Mellan 2003 och 2018 minskade antalet automatiserade biltvättar med 50 procent medan antalet handtvättar ökade med 50 procent. England är den enda utvecklade ekonomin där man ersätter maskiner med handkraft.
I England finns färre industrirobotar per 10 000 arbetare än i Tjeckien, Slovakien och Slovenien, och mycket, mycket färre än i Sverige och Tyskland.
Jayne Nash, konservativ ledamot i kommunfullmäktige, driver en matbank.
– Vi ger ut 100 matpaket i veckan, säger hon. Det är tre gånger så mycket som förut. Vi har öppet tre gånger i veckan men ska öka till fyra. Folk har inte råd att köpa mat. De har helt enkelt inte pengar.
Jayne Nash röstade för Brexit. Varför?
– Vi trodde det skulle bli bättre.
Arbetslösheten är 50 procent i Jaywick. Där finns flera matbanker, de har inte bara konserver, snabbnudlar och gamla grönsaker som de stora matkedjorna skänker, där finns blöjor och barnmat också, och mössor, filtar, vantar och halsdukar: så att folk kan hålla sig varma – även inomhus.
Är det så konstigt att människorna här röstade på Brexit? För många är rimligen all förändring till det bättre.
Och som ändå blev till det sämre.
– Fattigdomen är större nu, säger Jayne Nash.
Utanför matbanken hänger fyra unga män. De är 17 till 20 år. En av dem har handen spjälad. En kvinnlig vän var full och somnade på toaletten, säger han, den var väldigt trång och han skadade sig när han försökte ta sig in för att hjälpa henne.
Maria säger till dem att de kan komma med henne någon dag och hämta sopor. Då ska hon skriva intyg på att de hjälpt till. Det kan vara bra att ha om de ska söka arbete.
Visst, visst, säger de, visst kan vi hjälpa till. Någon dag.
Inga drömmar, ingen framtid, inget hopp. Vi vet inte vad vi vill, säger grabbarna. Jag har ingen dröm, jag vet inte vad jag drömmer om, säger 47-åringen som röker crack.
Bara en person jag möter är fylld av hopp. Hon kallar sig Louise, är 30 år gammal, har en bakgrund som tvångsomhändertagen – när hon var barn –, hemlös, knarkare, mor till en liten flicka i ett förhållande där mannen slog henne.
Nu är hon ren från knark sedan över tre år och har lämnat uslingen som slog henne. Maria Revell och Julie Rice från en grupp som kallar sig Hjälp de Hemlösa har ordnat ett hus åt Louise på samma gata där crackpundaren, fyllemamman och haschkvinnan bor.
Louise springer in i huset, det första egna hemmet hon haft, och där finns inget – ingen spis, inget bord, inga stolar, ingen säng. Golven är upprivna och väggarna nakna och slitna och smutsiga.
Och Louise är lycklig. Här ska hon bo. I morgon kommer hennes lilla dotter. Hon ler och jag ser hennes av crack förruttnade tänder och hon är den enda jag träffat som ser framåt med glädje.
Aaron Westgarth som arbetar tillsammans med Maria Revell lägger in nya heltäckningsmattor. Han ska fixa lite möbler tills Louises dotter kommer.
Plötsligt är livet ljust.
Hur mycket pengar har du just nu?
Louise tänker efter.
– 30 pund.
Utanför det slitna huset rullar den kalla vinden över det gråa vattnet och på andra sidan havet ligger Europa, det Europa som Storbritannien lämnade för att få behålla sina tillgångar.
