Flera saker om Sahlin-affären behöver redas ut
Två saker ska vi ha klara för oss:
Mona Sahlin har erkänt att hon har begått brott – och ett strafföreläggande väger lika tungt som fällande dom efter rättegång.
Den offentliggjorda förundersökningen om Sahlin och livvakten är egendomlig läsning.
Varför lånade hon ut en miljon om året i tre år till honom? Hur skulle han med en polislön kunna betala tillbaka tre miljoner, när han samtidigt var på väg att köpa en lägenhet för tio miljoner och därigenom skulle dra på sig en inte oansenlig skuld?
Jag förstår utredaren, som i ett förhör med livvakten gör en uppgiven reflektion över Sahlins givmilda långivning:
”Det är nästan hela hennes årsinkomst för övrigt, jag får inte ihop det.”
Polisens svar bidrar inte i någon större utsträckning till att bringa klarhet i denna egendomlighet.
”Hon litar på mig och jag litar på henne.”
I tre intyg hävdade Sahlin att mannen tjänade 120 000 kronor i månaden. Den egentliga lönen var 43 000.
Den förra socialdemokratiska partiledaren och nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism valde efter mycket om och men att erkänna osant intygande, vilket ledde till att åklagaren utfärdade ett strafföreläggande på dagsböter.
I kölvattnet av de senaste veckornas rapportering om Sahlin och livvakten har en del felaktigheter och missförstånd uppstått som bör redas ut.
Sahlins advokat, Claes Borgström, har i svävande uttalanden mumlat om att det inte var hennes mening att det skulle bli fel.
Detta är inte korrekt. Osant intygande är ett brott som kräver uppsåt. Det Sahlin har erkänt är att hon medvetet har lämnat oriktiga uppgifter.
Det behöver nämligen inte nödvändigtvis vara olagligt att skriva felaktiga intyg. Missförstånd kan uppstå. Människor kan föras bakom ljuset. Eller slarva. Om hon av misstag skrivit 45 000 i stället för 43 000 hade åklagaren slängt en eventuell anmälan i papperskorgen.
I mejl till mig har en del läsare varit förbannade över att Sahlin som kändis slipper för lindrigt undan.
Det stämmer inte heller. Strafförelägganden är inte ovanliga. Det är ett utmärkt alternativ att uppklarade mindre grova brott inte belastar de redan hårt ansträngda domstolarna.
Vi ska inte heller glömma att brottet inte anses vara mindre allvarligt bara för att en överenskommelse träffas med åklagare i stället för att domstol fastställer skuld. Straffet har samma dignitet i båda fallen.
Med allt detta sagt är denna märkliga historia framförallt sorglig. Mona Sahlins omdöme lämnar en del övrigt att önska, men hon var en i flera bemärkelser skicklig politiker och hade ett stort engagemang.
Nu är hennes karriär över. Den borde ha fått ett värdigare slut.