Mitt 27-åriga jag vaknar när jag hör bandet spela
Den bästa äldrevård som finns
Värmen kom, och lättade restriktioner.
Plötsligt hör man levande musik en het sommarkväll.
Stöd din ungdoms idoler i sommar.
I mitt sommarlandskap finns flera mer eller mindre ruffiga musikställen, inhysta i gamla garage, dansbanor, en strandbar från 60-talet och en vildvuxen privat trädgård.
Där är själva grejen, för min del, att åter möta de artister jag lyssnade på för 30-40 år sen.
Ni fattar, det är inte en verksamhet för veklingar. Jag måste hålla mig på benen, ha kvar hörsel och syn, lyckas boka biljetter i tid och ta mig till arenan.
Väl där får jag det stora nöjet att höra de favoritartister, 60+, som varken dött i förtid eller lagt av karriären. Det gäller att snabba på, för rätt som det är har någon försvunnit för alltid.
Ola Magnell var magisk i den där trädgården för två somrar sen. Några månader senare var han borta, 74 år gammal.
Som förband i trädgården hade han en akustisk version av punk/popbandet Strindbergs, som var mina favoriter under min första tid i Stockholm i början på 80-talet.
Det var makalöst härligt att höra de gamla favoritlåtarna igen.
Det som är grejen med det är att som äldre person har man kvar alla sina åldrar inom sig. Det är alltså till mitt 27-åriga jag som jag återvänder när Janne Borgh, i dag fyllda 63, och Johan Johansson, 60, gör ”Kvasibarn” igen.
Mitt yngre jag hade närmare till både glädje och ångest. När glädjen slår på i 27 års version är det helt underbart.
I söndags fyllde Kajsa Grytt 60 år, och har hamnat i konflikt med radioprofilen Kalle Lind, 45, som startat bokförlaget Vintitj (som jag tror är en försvenskning av ordet vintage) där ”den röda tråden är svensk kultur- och nöjeshistoria från 1900-talet”.
De skulle ge ut en bok med Kajsa Grytts texter, men hon sade nej när förlaget gick ut med att de skulle jobba med ”retrokultur” och ”att sammanställa biografier över tanter och farbröder som stått på scen”.
Och nej, när jag såg Kajsa Grytt i det där garaget för några år sen, handlade det varken om retro, vintage, nostalgi, eller gammal tant.
De som fortsätter spela slår en brygga bakåt samtidigt som de står stadigt i nuet.
Kajsa Grytt gör det absolut. Liksom Johan Johansson när han förra helgen uppträdde ensam med sin gitarr på den där strandbaren.
Till min glädje gjorde han en Strindbergslåt: ”Jag längtar ibland efter gamla goda tiden/men varför gör jag det när jag lever mitt i den?”.
Restriktionerna lyfts, och av de artister som ger sig ut på vägarna i sommar är många 60+.
En orsak till det är ekonomin. Någon berättar för mig att pensionen kommer att bli skral. Ola Magnell var fattigpensionär med 8 000 kronor i månaden efter skatt sina sista år i livet.
”Jag måste fortsätta jobba tills jag stupar”, berättade han för Aftonbladets Jonathan Jeppsson.
Din ungdoms idoler får usel pension. Det finns all anledning att stötta dem i sommar. En varm kväll med levande musik (till 22.30!) är den bästa äldrevård som finns.
Stefan Sundström, 61, Marie Bergman, 70, Roffe Wikström, 72, Dan Hylander, 67, Py Bäckman, 72, och Bill Öhrström, 78, turnerar i sommar. Och vi hoppas på bästa Monika Törnell, 67.
Internationellt är äldre artister stora publikdragare. De bästa jag hört senaste åren är Paul Simon, 79, (i Stockholm 2 ggr) och Joan Baez, 80, (Milano). Emmylou Harris, 74, och Jackson Browne, 72, håller också.
Om man kan stå ut med ordet, så är Retro FM i Skåne Sveriges bästa radiokanal. När man åker och hämtar matkassar på Ica får man höra både Kate Bush, 62, och Annie Lennox, 66