Samtidens politik är enfaldig och hjärtlös

Dagens presskonferens med Morgan Johansson innehöll drag av samtidens mest framträdande discipliner, enfald och hjärtlöshet.

Migrationskommitténs betänkande skulle efter stånk, stön och politisk osämja äntligen presenteras och den socialdemokratiske migrationsministern utstrålade från första sekund lättnad över att det gått att baxa eländet hela vägen till regeringens bord.

Johansson hälsade välkommen, sa någonting om långsiktigt hållbar politik och lämnade raskt över till kompetente Thomas Rolén, till vardags president i kammarrätten, men i detta sammanhang ordförande i den parlamentariskt sammansatta kommittén.

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson

Denne såg mest ut som någonting katten släpat in, och vem kan anklaga honom för det efter att ha lyssnat på en artig och lågmäld beskrivning av problem som dök upp under arbetets gång.

Att få alla partier att ställa upp på hela betänkandet har inte varit möjligt. Utredarna har fått söka hoppande majoriteter. Vissa områden har helt getts upp och förpassats till papperskorgen.

Det var regeringskansliets lilla pressrum som togs i anspråk till showen, vilket ger utrymme för slutsatsen att någon haft en välgrundad känsla för hur stort medieintresset egentligen var.

Även om nu SVT:s utsände i direktsändning försökte lura i tittarna att "ett stort antal journalister är på plats" och TT:s strävsamme åldersman Owe Nilsson i vanlig ordning satt längs fram.

Rolén bet ihop och berättade saker vi redan visste, som att huvudregeln föreslås bli tidsbegränsade uppehållstillstånd, att permanenta tillstånd ska kunna ges först efter tre år och att försörjningskrav i allmänhet ska ställas på anhöriga som kommer hit.

Vilka slutsatser finns att dra av förslagen?

Fler än vad jag har utrymme till mitt förfogande, men låt mig innan jag ger mig in i träsket först få påpeka någonting så självklart som att det är bra att söka blocköverskridande lösningar i frågor som ska bestå över tid och eventuella regeringsskiften. Det gäller inte minst migrationspolitiken.

Hösten 2015 kom nästan 10 000 flyktingar i veckan. Gränsen för vad Sverige klarar utsattes för ett skarpt test.

Den som förespråkar kontinuerlig flyktingmottagande på den nivån har också att svara på hur det ska gå till och inte minst på hur välfärden ska upprätthållas och finansieras.

Men det sagt finns problem med migrationsutredningen. Som exempelvis att det ingår i ett större politiskt sammanhang. Och det sammanhanget hänger inte riktigt ihop.

Nyanlända asylsökande i Malmö 2015.

Ta bara den dominerande frågan för närvarande, gängmorden.

Det finns å ena sidan inte ett parti som inte vill få bukt med den grova kriminaliteten. Å andra sidan är det ju som så att en del av den lösningen av problemet stavas integration.

Men de politiker som för närvarande dag ut och dag in bedyrar för väljarna att de vill göra någonting åt skjutningarna, springer samtidigt benen av sig för att med hjälp av en allt stramare migrationspolitik effektivt bidra till att människor får det svårare att komma in i samhället.

När allt kommer omkring är det ju primärt andra saker än svensk hårdhet som avgör storleken på flyktingstömmarna, som vilka krig som pågår och hur effektivt Europa bygger murar. Större generositet hade varit möjlig utan väsentlig betydelse för volymen.

Så här ser det dock nuförtiden ut mest hela tiden. Utspel som i bästa fall är antingen lika enfaldiga som spåren som ligger kvar då tåget kommer eller hjärtlösa på ett sätt som inte står fattigreformerna i Oliver Twists England särskilt långt efter. Och som i sämsta och troligaste fall är båda delarna samtidigt.

Ett axplock från de senaste veckorna:

Morgan Johansson har duckat frågor om det nedbrunna flyktinglägret i Grekland. Ett tiotal andra EU-länder ställer upp på att ta emot några hundra människor var, men statsrådet hänvisar vagt till Migrationsverket i stället för att ta ett politiskt initiativ till att ta sin del av ansvaret.

Storbrand i det grekiska flyktinglägret Moria.

Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni kallade till sig pressen och förklarade att hedersvåld, islamistisk radikalisering och kriminella klaner inte bara är samma fenomen utan även ett problem som återfinns i samma familjer, vilket är kvalificerat nonsens.

Nytt men dessvärre inte oslagbart rekord sattes av KD-ledaren Ebba Busch, som befängt nog föreslog att riksdagen ska besluta att bekosta byggande av fängelser i diverse länder vars ledare inte ligger sömnlösa över sin avsaknad av respekt för grundläggande mänskliga rättigheter. Dit ska utlänningar som begår brott i Sverige skickas.

Den röda tråden i denna och andra ledsamheter är givetvis Jimmie Åkesson, vars allt större väljarskara ska lockas tillbaka till de traditionella partierna.

Presskonferensen om den nästan 600 sidor tjocka luntan var över på 17 minuter och redan fem minuter senare var den allmänna frågestunden undanstökad.

Vid det laget hade Johansson som troligen första minister i modern tid undvikit den pålitliga talepunkten "nu skickar vi ut betänkandet på remiss" efter att en statlig utredning presenterats.

Det är nämligen bråk i regeringen och det krävs överläggningar med Miljöpartiet, som vill att bara vissa av förslagen ska genomföras.

Migrationsministerns huvudvärk må tillfälligt ha släppt, men det finns anledning att befara att den återvänder.

Ute i den fria luften pågick fotografering med mobilkamera av en kvinna som jag vagt kände igen.

Hon var klädd som en politiker, log vänligt, nickade och återgick sedan till att hjälpa sin kompis att få till en bra bild.

Polisen har ökat sin närvaro i Göteborgsförorten Hjällbo sedan kriminella gäng upprättat vägspärrar.