Bloggarna ersätter inte kritisk granskning

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det förefaller som om folk i gemen är förtjusta i Carl Bildts bloggar.

När jag i min krönika i förra veckan höll med dem som har ifrågasatt det lämpliga i att utrikesministern utnyttjar denna ”privata offentlighet” för sin personliga och politiska propaganda, fick jag en mängd ilskna, sarkastiska, hånfulla eller bara kritiska kommentarer på mejlen.

Alla inlägg utom ett kom från män. Calle går hem bland machograbbarna som uppskattar karlaktig självmedvetenhet med aristokratisk touche.

Bland de seriösa mejlen fanns ett huvudspår i argumentationen. Man hyllade en politiker som bekvämade sig till att tala direkt till folket. Man läste lusen av oss journalister som hittills haft ensamrätt på att förmedla information, det vill säga att illa tilltyga politikerna och deras budskap samt att blåsa upp oss själva.

Våra dubier mot Bildts blogg handlar uteslutande om vårt egenintresse och inte om några som helst demokratiska principer, hävdade mina belackare. Vi journalister vill inte förlora våra maktpositioner. Punkt. Slut.

Dessa argument ska absolut inte avfärdas. Jag tar dem i omvänd ordning:

Journalister har haft och har fortfarande avsevärd makt att gestalta bilden av politikers insatser och personlighet och det är inte alltid journalisterna använder denna makt med noggrannhet.

Medievridningen av verkligheten är en företeelse som inte går att förklara bort.

Journalister förenklar, dramatiserar och tillspetsar gärna händelser och skeenden i samhället när de ska försöka återberätta verkligheten i hanterligt format på ett intresseväckande sätt. Många gör det skickligt utan att något väsentligt går förlorat eller misstolkas. Ibland blir dock mediebilden klart missvisande i förhållande till komplexiteten i de förlopp som skildras.

Om något uppseendeväckande har inträffat som är ägnat att väcka moralisk indignation och alla medier ständigt går vidare på historien på samma vinklade sätt uppstår mediala drev. Dessa kan spåra ur och bli både orättfärdiga och osanna.

En del människor sväljer väl mediebilden med hull och hår. Många gör det dock inte och känner på sig att det finns mycket mer och annat att säga om det som pågår än vad medierna påstår.

Tacka sjutton för att dessa kritiskt reflekterande personer tycker att det är bra med bloggarna och den möjlighet dessa erbjuder för politik­erna att kringgå journalisterna och medierna och tala direkt till folket.

Att politikernas bloggar kan fylla en funktion ska jag inte bestrida, särskilt som de har kommit för att stanna.

Men jag hävdar bestämt att de inte kan och inte får ersätta mediernas professionella kritiska granskning av makten. De får inte heller tränga undan det organiserade offentliga samtalet i samhället, det som förs i traditionella medier.

Det låter sig så enkelt sägas att höjden av demokrati råder när folkets representanter kan tala direkt med folket och rentav få svar och kommentarer. Det låter lika bestickande som när folk hävdar att folkomröstningar är den mest demokratiska beslutsformen vid svåra avgöranden.

Så är det inte eller högst sällan.

Den offentliga kontrollen av den politiska makten fullföljs inte av slumpmässiga dialoger eller tusentals parallella monologer i cyberrymden, av ett brus som folk kan ta del av i den mån de har tid och lust. Det fria ordets demokratiska kontroll bygger på en institutionaliserad verksamhet där människor med kunskaper, insikter, erfarenheter och perspektiv på samhället ställer makthavarna till offentligt ansvar för sitt fögderi.

På motsvarande sätt är det inte folket i direkt omröstning som bäst avgör svåra politiska frågor utan dess förtroendevalda representanter, som efter bearbetning och dialog kan sörja för att alla komplexa aspekter på saken har vägts in innan beslut fattas.

Yrsa Stenius