Så många gör så mycket som de behärskar så lite
När vi går upp på scenen frågar personen bredvid vad det är för spännande vi ska panelprata om ihop. Veckan efter får jag mejl från en som tagit på sig ett kul globalt uppdrag som han ”kan noll om”, han vill ha ”lite tips, hur gör jag?”. En vän beskrev första dagen på nya jobbet som ekonomijournalist och hur han löste det prekära faktumet att han inte pluggat en siffra ekonomi med att be kollegan bredvid berätta hur allt funkar.
Att hjälpa andra ingår i samhällsansvaret. Rycka ut, fylla i, ge ett handtag. Men en speciell sorts finurliga typer har gjort det till metod att med minsta möjliga egna möda dra mesta möjliga nytta av andras. Låna anteckningarna innan läxförhöret, komma till grupparbetet tomhänta. Varför? Det funkar.
Som när en författare beskriver hur hon inför läsningar anländer förberedd till tänderna, små färggranna post it-lappar på varje sida som kan tänkas angå publiken. Hon delar sen scen med någon låginspirerad men högaktad penna som anländer två minuter efter utsatt tid och nöjer sig med att filosofera lite fritt. Och det går ju fint. Helheten blir bra tack vare hennes förarbete. Vi räknade på en hypotetisk samhällsekonomisk förlust i alla timmars post it- lappande, detta överför- beredande perfektionist- beteende och det var inte kul.
Men låt oss flytta fokus från de duktiga. Vilken är samhällskostnaden för alla de som glatt ger sig in i saker utan att vara ett smack förberedda? De som bara vägrar stanna i sin comfort zone. Det akuta problemet är inte vissas duktighetsmani, mindervärdeskomplex eller att de tackar nej. Det är drivorna av människor med mervärdeskomplex som ständigt tackar ja. Aldrig förut har så många, så gärna gjort saker de behärskar så lite.
Samtidigt som någon våndas över brist på meriter och tidigare erfarenheter ropar en annan mindre lämpad ”Halloj, jag tar jobbet! Hur gör man?” och med hjälp av andras goda försyn verkar det gå vägen. Nog vore det bra för de flesta, särskilt de oavlönade samariterna, om dessa våghalsar lärde sig tacka nej ibland och lämna plats åt andra. Saker blir ju sällan blir bra om den som gör dem inte kan. Inser du det, är det inte mindervärdeskomplex du lider av. Det är ansvarskänsla.