Har Polen glömt sin egen historia?
Varför vägrar Polen, ett stort land med cirka 40 miljoner invånare och goda konjunkturer, att ta emot flyktingar från Mellanöstern och Afrika? Har de glömt sin egen dramatiska historia med hundratusentals polska flyktingar undan förtryck, krig och massakrer?
Svaret är enkelt. De är lyckliga över sin bara tjugofem år långa frihet från kommunism och diktatur. Efter andra världskriget blev det förr så mångkulturella Polen ett homogent land. Mindre än 1 procent av befolkningen är född utomlands. Många polacker på landsorten har aldrig mött en utlänning.
Däremot lever över två miljoner polacker i utomlands (cirka 70 000 av dem i Sverige). Hundratusentals polacker har själva på nära håll i Paris, London och Berlin upplevt gettoliknande förorter och rasistupplopp. Så kom 9/11 i New York, följt av attentat i flera andra städer och nu senast terroristattackerna i Paris. Islam framstår i media som synonymt med terrorism. Ingen polack vill ha terrorn och getton i det egna hemlandet.
Utvecklingen i Sverige var helt annorlunda. Genast efter kriget fanns det bara 1 procent utlandsfödda i vårt land. Under varje årtionde därefter strömmade arbetskraft in från många länder tills antalet invånare med utländska rötter var ca femton procent av hela befolkningen. Men nu har den senaste flyktingvågen även skrämt upp många svenskar.
För majoriteten av polackerna var det därför naturligt att nyligen välja ett parti som lovade slå vakt om Polen. De menar att en regerings främsta uppgift måste vara att alltid i första hand värna det egna landets intressen, trygga de egna medborgarnas liv och utveckling.
De nuvarande polska makthavarna spär på främlingsfientligheten med skrämselpropaganda. Många tidningar och sociala media sprider falska nyheter om flyktingars och invandrares påstådda våldsbrott. Resultatet är att polackerna går i försvarsställning och värjer sig mot den stora flyktingströmmen i Europa, som de ser som ett hot. Alla utländska försök, det vill säga EU-direktiv som vill tvinga medlemsländerna att ta emot flyktingar från Mellanöstern, ses i Polen som utländsk inblandning och leder till automatiskt motstånd och ökar oviljan mot EU. Den nuvarande regeringen kan försena och skjuta upp processen, men är bunden vid förre regeringens löfte om att ta emot 7 000 syriska flyktingar.
Motståndet är lätt att förstå – men ändå djupt sorgligt med tanke på Polens historia.
Under flera hundra år, från 1500-talet fram till andra världskriget var Polen ett mångkulturellt land, en mötesplats för många språk och alla Europas religioner. Katoliker, ortodoxa, protestanter, judar och muslimer levde sida vid sida. Det polsk-litauiska samväldet sträckte sig under sin glans dagar från Östersjön till Svarta Havet. Där talades polska, rutenska (som senare blir vitryska och ukrainska), tyska och jiddisch. Latin var inte bara språket för de lärde utan även för en stor del av ämbetsmännen i administrationen.
En polsk lärd man, Krakowprofessorn Pawel Wlodkowic, skrev redan i början av 1400-talet att alla folk, oberoende av religion, alltså även hedningar, hade rätt till fred och att besitta sina egna länder. Han formulerade tankar om mänskliga rättigheter mer än tre hundra år före de engelska och franska upplysningsfilosoferna och den franska revolutionen.
Under historiens gång förändrades Polens gränser många gånger, stora folkgrupper skyfflades öster- och västerut. Över 18 procent av landets invånare dödades under andra världskriget. Då kommunisterna tog makten över det sönderbombade Polen 1945 hade landet på artificiell väg förvandlats till ett homogent land, ett av de mest homogena i Europa. Unga som växte upp under kommunismen lärde sig att rasism var något som enbart förekom i de kapitalistiska länderna, i synnerhet i USA.
Kommunistregimen kollapsade 1990, framförallt tack vare fackföreningsrörelsen Solidaritets och dess ledare Lech Walesas envisa och modiga kamp. Polen var då fritt, men ekonomiskt ruinerat.
Nu är Polen medlem i Nato och EU. En polack, Donald Tusk är Europeiska rådets ordförande. Polens ekonomi har gått mycket bra de senaste åren, alla kurvor pekade uppåt.
Det är detta Polen, som den nya katolsk-nationalistiska regeringen tog över i somras och med bred majoritet i parlamentet vill omvandla enligt sitt eget partiprogram, oberörd av kritik från andra länder i EU. I det programmet finns ingen plats för muslimsk massinvandring.