Låt bli skolkatalogen
I år kommer elever i Värnamo kommun inte kunna ta några portättbilder under skolfotograferingen. Kommunen har nämligen valt att sluta med enskilda foton efter klagomål från föräldrar som menar att de nästan känt sig tvingade att köpa alla bilder, trots hög prislapp.
Jag kan tycka att det är ett rimligt beslut. Jag har förståelse för att det kan kännas hårt för föräldrar att betala massa pengar för sju olika varianter av samma bild i 29 kopior, där majoriteten av bilderna ändå bara blir liggande efter att släkten fått sin obligatoriska kvot. Jag tror inte heller att eleverna kommer bli besvikna. Småbilderna har liksom tappat sin funktion. Barn i dag behöver inte fysiska fotografier i plånboken för att titta på sina kompisar, de har hela mobilen full.
Så att vissa skolor nu väljer att skippa porträttfotograferingen är jag helt lugn med, annat är det med gruppbilderna och skolkatalogen. Som i fjol när Luleå kommun bestämde sig för att slopa katalogen för alla gymnasielever. Ett urbota dumt beslut. Skolkatalogerna och klassfotona är för viktiga för att tas bort. De är som en oretuscherad dokumentär över hela ens skolgång, oavsett om den var ris eller ros. Det finns få bilder som är så stela och tillrättalagda men som ändå lyckas framkalla så mycket känslor och minnen som just klassfoton. Jag tänkte på det när jag besökte fotoutställningen om Greta Garbo på Fotografiska. En av få bilder från Garbos, då Gustafssons, barndom är just skolfotot. Ett svartvitt sådant där Greta står längst bak i rummet, lång och rak i ryggen med allvarlig min. De andra barnen runt omkring, alla stirrande in i kameran.
Precis som att bilden på Gretas klass säger så mycket om det som var då säger mina egna skolfoton mycket om mig och dem som jag växte upp med. Om vem jag var som liten och hur snabbt känslor, beteenden och framför allt kroppen ändrades på bara några få år.
Som förvandlingen från bilden i årskurs sju när jag står hopsjunken och ser ut som en snäll liten tant med knut och pärlörhängen till att två år senare stå rak i ryggen med utsläppt hår, toktight t-shirt, axelvaddar i bh:n och vägra titta in i kameran.
Och trots att jag minns ångesten över klädval, placering (värst var att sitta i mitten på främre raden och tvingas ha händerna i knät) och slutresultat så älskar jag de där sönderbläddrade katalogerna. Jag är missnöjd med 90 procent av alla bilder från årskurs ett till studenten men det spelar ingen roll. Bilderna får mig att minnas så mycket av det jag annars skulle ha glömt.
Så ta gärna bort onödiga porträttbilder men låt bli katalogen - den berättar alldeles för mycket.
Bra bot mot åldersnojan
En sak som är bra med att bläddra igenom gamla skolkataloger, speciellt från gymnasiet, är att de funkar alldeles utmärkt som ångestdämpande för eventuella 30-årskriser. Det var inte bättre förr.
Äntligen dags för danskt igen
Jag ska inte tjata om att sommaren är över, det är den inte, men en fördel med att hösten närmar sig är att en kan titta på tv igen. Nu har nämligen både streamingtjänster och tablåer börjat fyllas på med nya serier och det gillar en ju. Just nu är jag fast i danska ”Follow the money” på SVT.