Kändisarnas älskade herrekipering tagen av coronan

Alva Myrdal brukade handla kläder åt maken Gunnar här.

Men nu har coronan tagit Stockholms äldsta herrekipering, tiderna förändras och vår tids moderna mobil plingar till och berättar att deras berömde son Jan har avlidit i en ålder av 93.

Människor föds, växer upp och dör och Birgitta Sörman-Nilsson, 66, har varit med ett tag.

Det var hennes farfar som 1916 öppnade butiken som bar hans namn, Georg Sörman, och hon fick redan som liten vika kartonger och hjälpa till i julhandeln.

Efter utbildning till chefssekreterare och några år inom andra yrken återvände hon till kläderna och blev familjeföretaget troget.

- Jag saknade kunderna. Det finns en dynamik i att träffa dem, det är så mycket som händer, säger Birgitta Sörman-Nilsson.

Birgitta Sörman-Nilsson och maken Lars-Olof Nilsson.

Vi träffar henne och maken Lars-Olof Nilsson utanför butiken på Västerlånggatan. Dimma råder denna fredag i huvudstaden, men den har inte letat sig in i Gamla stans gränder, kullerstenar och bakgårdar.

Deras hund, en engelsk springer spaniel döpt efter retorikens fader Cicero, tittar sig nyfiket omkring, men håller inga finessfulla tal.

Skyltfönstret skriker om konkurs och utförsäljning och lockar med kavajer i tweed, manchesterbyxor och handskar i skinn. Klassisk brittisk stil.

Liknande öden och tragedier är numera vardagsmat i stadsdelen, här har pandemin skördat lika urskiljningslöst som då mycket gammalt i Stockholm revs för att ge plats åt modernitet och parkeringsgarage och en framtid som skulle visa sig leda till besvikelse och brustna illusioner.

Skyltfönstret skriker om konkurs.

Klockan i Tyska kyrkan upplyser oss om att tiden slagit 11, butiken öppnar, några turister ramlar in, ser sig omkring och går ut igen.

Cirka 50 kvadratmeter butiksyta, här har kändisar och vanlisar handlat kläder i generationer, Ingmar Bergman, boxaren Ingo Johansson, han var gigantisk och behövde extra stora skjortor, fotbollsspelaren Nacka Skoglund, Horace Engdahl, Suzanne Reuter.

- Sara Danius brukade köpa pyjamas. Hon var så trevlig, säger Birgitta Sörman-Nilsson.

Och en programledare i Melodifestivalen ville inför finalen härom året ha dyra kalsonger, Derek Rose.

Vi vandrar nerför gatan, hälsar på Kerstin, hon är 88 år men jobbar ännu i sin butik, och går vidare till Stortorget.

Julmarknad har hållits här sedan 1915, året innan klädesföretaget föddes, men nu vill Anders Tegnell att vi ska vara försiktiga och den har för första gången ställts in.

Hunden släpps inte in, men på Stadsmissionens uteservering finns ett ledigt bord.

Georg Sörman kom till Stockholm från Västergötland som lärling, köpte ett hus i Gamla stan under första världskriget, det gick på den tiden utan att vara nedlusad med pengar, och satte igång.

Sonen Per arbetade fram till två veckor före sin död 2003. Han blev 83 år gammal. Birgitta Sörman-Nilssons två systrar ville sälja, det slutade med att hon och maken köpte ut dem.

Efter tre veckor hade de 0 kronor i kassan.

Butikerna, det finns en även vid Fridhemsplan, gick bra, men i mars kom pandemin till Sverige och kommersen tvärdog.

- Först trodde vi att Sverige skulle gynnas. Naturen, vidderna, hit skulle människor resa, säger Lars-Olof Nilsson, gammal överste.

Men det gjorde de inte. Värst drabbades affären i Gamla stan. Inga kryssningsfartyg kom längre.

Efter tre veckor hade de noll kronor i kassan. Och värden visade inget intresse av att vänta med hyran.

Konkursen var ett faktum.

Sena oktober är i regel ingen varm tid, men det fungerar, paret är rejält och, möjligen som sig bör, något konservativt klätt.

Vilket jag inte nödvändigtvis menar i politisk bemärkelse. Bland stammisarna som fått kostymer måttade och lammullströjor inköpta i företaget återfinns för övrigt alla från gamle VPK-ledaren Lars Werner till det moderate finansborgarrådet Sten Nordin.

Gunnar Sträng, socialdemokratisk finansminister i evigheter och bosatt i kvarteren, befann sig väl någonstans mitt emellan dessa herrar.

- Kändisarna visste att diskretion rådde hos oss. Här var de varken mer eller mindre värda än andra kunder, säger Birgitta Sörman-Nilsson.

- Det är en sorg att det skulle sluta så här. Framförallt för de anställdas skull. Vi hoppas att det går bra för dem.

Birgitta Sörman-Nilsson

Hur det blir med den saken återstår att se. Nye ägaren har å ena sidan sagt att han vill driva butikerna vidare. Å andra sidan är han specialiserad på att köpa konkursbon, krama det sista ur dem och gå vidare.

- Vi visste att våra söner inte tänkte ta över och trodde att vi skulle kunna sälja med flaggan i topp och få lite guldkant på äldre dagar. Men så blev det inte.

Livet handlar nu inte bara om en gammal butik. De saknar sina barn och barnbarn, som alla är bosatta i Australien. Men att åka till andra sidan jorden bara för att sitta två veckor i karantän lockar inte.

Kylan tilltar, några asiatiska turister går förbi, tar bilder med sina mobiltelefoner, en gammal tant som ser ut att vara urinvånare drar en shoppingvagn över torget, en katt på rymmen kilar in i en gränd.

”Jag saknade kunderna. Det finns en dynamik i att träffa dem, det är så mycket som händer”, säger Birgitta Sörman-Nilsson.

Vi ska skiljas. Precis då kommer nyheten. Jan Myrdal är död.

Yngre läsare vet kanske inte vem det var. Om så är fallet känner de nog inte heller till den framgångsrike och omtalade författaren och debattörens föräldrar, Alva och Gunnar Myrdal.

De var socialdemokratiska politiker och ute i världen ännu mer berömda än sin son.

- Det var Alva som handlade åt Gunnar. Jag minns henne från då jag var liten, säger Birgitta Sörman-Nilsson.

Makarna har inte varit i Gamla stan sedan konkursen. De har ett ärende på Östermalm att uträtta och ska sedan hem till Färingsö utanför Ekerö igen.

Jag skrev i inledningen av denna text att Georg Sörman var Stockholms äldsta herrekipering. För att det lät så bra. Men det är inte riktigt sant. Ströms är några år äldre.

Sant är dock att det var huvudstadens äldsta affär i sitt slag i rakt nerstigande led i en släkts ägo.

Bäst hade givetvis varit att göra intervjun inne i butiken. I text och bild kunna skildra dofter och atmosfär, rockar och strumpor, kunder, lockpriser, den anställda damen som arbetat där så länge.

Kläder till livets alla skeden, dop, konfirmation, bröllop, begravning. Gud vet vilka minnen som hade kunnat väckas till liv.

Men det är ingen tillfällighet att vi sitter på ett café. Ett företag som i 104 år tillhört samma familj har fått en ny ägare som av oklara skäl inte vill släppa in oss.

Jag vet inte vad det säger, men jag vet att det säger någonting.

Kanske att tiderna förändras.