”Märkligt att tv:n fortfarande oroar”

Läs Karin Ahlborgs kolumn

I över 50 år har teven stått stadigt parkerad i våra vardagsrum.

Det är märkligt att den fortfarande oroar forskare.

Det finns säkert avigsidor med stora doser Bolibompa precis som det borde gå att Astrid Lindgren-förgiftas.

Jag parkerades framför ryska djurfilmer på söndagseftermiddagar för att mamma skulle få laga stek i fred.

Mina barn har säkert mutats till stillhet med en Disney-rulle.

Det är svårtolkat om vi därmed har undgått att nå vår fulla potential intellektuellt, fysiskt och känslomässigt.

Det är nämligen det Dimitri Christakis, barnläkaren som predikar att barn under två år inte alls ska se på teve och att barn under fem inte ska titta ensamma, sysslar med.

Jag har ingen anledning att ifrågasätta hans forskning men jag tycker att det är mer skrämmande att någon kan åta sig att utveckla strategier för att barn ska bli så perfekta som möjligt.

Vad händer annars? Vem ska vi skylla på? Hur kan vi alls veta att ungen inte skulle kunna bli lite mer, lite bättre och när ska vi nöja oss?

Och om barnet inte sett på teve men ändå inte blir mer än som folk är mest, vad ska vi då ta oss till?

Min egen åsikt är att barn med föräldrar som satsar hela sin själ i att utveckla barnets fulla potential kommer att skadas oändligt mycket värre än det barn som överdoserar Byggare Bob.

Följ ämnen i artikeln