Den enes rövhål, den andres sanningssägare
För några år sen startade jag ett Facebookkonto där jag hette Caroline Svensson och hade en svensk flagga som bakgrundsbild. Jag ville i journalistiskt syfte testa det sociala livet som en sverigedemokrat. Mest för att förstå hur en gräsrotsrörelse på nätet ser ut i praktikten. En tjejkompis från Sydafrika lät mig använda hennes nya och gamla bilder för att ge intryck av att kontot var äkta.
Jag började följa olika sverigedemokrater. Facebook var snabba med att föreslå nya ”vänner”. På mindre än en vecka hade jag över 300 vänner. Många var SD-toppar. Ett par undrade varför jag, en 19-årig tjej, hade ett helt nytt Facebookkonto. Jag förklarade att mitt gamla stängts av för att jag delat bilder och länkar som Facebook inte godkände och stängde ner mitt gamla konto. Det lät rimligt tyckte de.
Jag skrev sällan något. Om vädret eller semestern Caroline Svensson befann sig på. Ibland rasade jag mot olika saker. Pojkar ska få vara pojkar! Klipp inte i Kalle Anka! Och då fick jag jättemånga likes. Snart började olika SD-gubbar skriva meddelanden till mig. Hur mår jag? Varför har en sötnos som jag ingen pojkvän? Men kontot användes aldrig till att försöka sätta dit någon. Jag ville förstå om och hur Facebook bygger olika världar.
Och jag kan nu i efterhand konstatera att det är väldigt lätt att bli hjärntvättad om man lever sitt liv på nätet, som de flesta gör. Många har pratat om hur sociala kanaler som Facebook och Twitter hjälper oss att välja bort åsikter vi inte uppskattar. Nu såg jag det med egna ögon. Och mer därtill. Det är inte bara åsikter som väljs bort, det är fakta. Det är sanning.
När Marcus Birro fick sparken i måndags togs mitt vanliga flöde över av personer som hyllade beslutet. De flesta tyckte nog att det tagit alldeles för lång tid. Birro borde ha kickats för länge sen.
Diskussionen som uppstod gav mig en anledning att hoppa in i Caroline Svenssons liv. Det var en parallell värld. Stödet för Birro var omutligt. Artiklarna som delades var publicerade på rasistiska och nazistiska sajter som Exponerat, Avpixlat och Fria Tider.
Det som för mig är internets rövhål är för Caroline Svenssons vänner sanningssägarna. Och de delar gärna den sanningen för sina vänner. En artikel som rekommenderas av en kompis väger i dag tyngre än vad en redaktör på en stor tidning säger att du ska läsa. Det går snabbare än ni tror.
Facebook är som skapat för partier som SD som blivit väldigt bra på att förvränga verkligheten.
Vi pratar ofta om att ta debatten med sverigedemokrater. Att vi ska prata med väljarna och möta deras oro med politik. Jag börjar tro att det är för sent. Det är oerhört svårt att som en outsider slå sig in i Caroline Svenssons värld. Inte nog med att du ska ta fajten med Facebooks algoritmer för att få komma in med din sida av storyn i deras nyhetsflöde, du ska dessutom bygga upp ett förtroende hos människor som verkar totalt ointresserade av det som inte passar deras världsbild.
Och detsamma kan man väl säga om många som inte är sverigedemokrater.
Vi lever i olika världar. Och de sociala medierna skyndar på olyckan.
Sluta gnälla nu
Virala sajter har slagit igenom stort i Sverige efter sommaren. Lajkat och Expressens trafikkossa Omtalat delas hejvilt bland svenskarna. Och i vanlig ordning är det alltid ett gäng som ogillar allting nytt. De gnälls i termer som ”kan ni snälla sluta dela Lajkat?” och ”Vad fan, ännu en länk i mitt flöde till Omtalat!” Jag förstår om vissa inte gillar att få underhållande och intressanta klipp i sina flöden. Men Facebook har faktiskt en jätteenkel funktion som tillåter er att stänga ute olika sajter från ditt FB-flöde oavsett om dina vänner delar inlägg eller inte. Testa den. Och behåll gnället för er själva, innan era vänner stänger ute er från sina flöden.