Håll klaffen – om du inte har något riktigt att säga

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-10

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Växla hopplöshet mot företagsamhet” läser jag på en politisk blogg, angående kravallerna i fattiga svenska förorter. Och det låter ju skitbra. Nästan som att det är något som man kan gå in till Forex och växla in på en pisskvart. Ta en nummerlapp, ställ dig i kö.

”Hej. Jag har sjutton års hopplöshet här som jag skulle vilja växla in mot så mycket företagsamhet som det går.”

På en annan blogg läser jag ett citat från Winston Churchill.

”Politisk skicklighet är att förutsäga vad som kommer att hända i morgon, nästa vecka, nästa månad och nästa år. Och efteråt förklara varför det inte inträffade.”

Jävligt bra. Jävligt osexigt. Och jävligt otacksamt. ”I morgon gör vi ett politiskt utspel om att det inte har hänt något.”

Ni hör ju själva hur det låter.

Vem mäktar med långsiktighet i dag? Långsiktighet som inte betalar sig i röster eller höga opinionssiffror. Långsiktighet som media knappast kommer att springa benen av sig för att citera. Långsiktighet som varken stärker enskilda partiers maktställning, eller enskilda politikers ställning inom sina egna partier. Huvudsaken är att det ser ut som om man har grepp om situationen. Att det ser ut som att man har en handlingsplan. Och att det ser ut som att man ställer krav på någon annan.

A quick fix helt enkelt. Som Nyamko Sabunis språkkrav i veckan.

Ställ krav på att invandrare ska lära sig svenska. Undvik diskussionen om att människor som både har totalkoll på grammatiken och ordförrådet lik förbannat riskerar att bli utestängda från gemenskapen – enbart på grund av sin brytning. Undvik diskussionen om att man plötsligt har bakat in en massa andra krav i språkkraven som inte alls handlar om språk. Undvik att det egentligen bara handlar om signalpolitik.

För det är ju det som är det magiska och förföriska med den här typen av samhällsproblem. Det här är nämligen något så ovanligt och fantastiskt som ett samhällsproblem som man kan vinna röster på, i stället för att förlora röster på. Det finns egentligen bara ett enda problem. Som författaren Andrzej Olkiewicz skriver: ”Det är lätt att stöta ut människor men svårt – för att inte säga omöjligt – att leva med konsekvenserna.”

Vad händer när kraven bara blir en retorisk fråga, ett sätt att positionera sig på, mer än en dröm om vad ett samhälle ska vara? Som i Danmark – Sverige­demokraternas drömland. Krav som någon slags modern Askungen-­variant. Något som inte är till för att integrera, utan för att exkludera.

Den som plockar upp alla ärtorna får gå på bal. Och när alla ärtorna är upplockade är det kläderna det är fel på.

Först gapar man om att alla ska förstå vikten av demokrati, sedan hittar man på medborgarskapstester med frågor som inte ens danskarna klarar av själva, så att fler och fler nydanskar blir utestängda från det demokratiska systemet.

Man gapar om att muslimska kvinnor ska ut i samhället i stället för att gå hemma. Sedan, när landet har fått en massa högutbildade muslimska kvinnor som talar perfekt danska, börjar både social­demokrater och högerpartier diskutera om man inte borde förbjuda alla muslimska kvinnor som bär slöja att arbeta inom offentlig sektor. Läkare, jurister, social­sekreterare och lärare.

Allt utifrån ett slags; När jag sa att det bara är de med röda tofflor som får vara med och leka, menade jag inte att du skulle byta till röda tofflor. Jag menade att du skulle ta dina svarta tofflor och gå hem.

Kravretoriken som har gått i självspinn och börjat leva sitt eget liv. Nyamko Sabuni-politik några år senare.

”It’s not about winning” som politikern Harvey Milk säger i filmen ”Milk”. Det handlar om vem man blir på vägen. Och vad ett samhälle blir på vägen.

Konsekvenserna av kortsiktigheten kommer vi alla att tvingas leva med på jävligt lång sikt.

Följ ämnen i artikeln