Mejla

Oisin Cantwell

Jag finner det håglöst och ensamt att jobba hemifrån

Oisin Cantwell: Möjligen är det en guldbro vi hålls drogade med i dag

Publicerad:
Uppdaterad:

Ibland känns det som att Hanna, min chef, är den enda människan som förstår mig. 

Det är torsdag morgon och jag står nere vid Slussen och stirrar enfaldigt i duggregnet på Guldbron som ligger och guppar en bit ut i Saltsjön då det plingar till i mobilen. 

”Jag läser gärna någonting om din tristess”. 

I likhet med en hel del andra på Aftonbladet jobbar jag från och med idag hemifrån, en arbetssituation som säkerligen tilltalar vissa, om inte annat tycks den illusoriska känslan av frihet utgöra en lockelse. 

Själv finner jag det värdelöst. Håglöst och ensamt. 

En redaktion med all dess kreativitet är en fantastisk arbetsplats, nyhetstempot, pulsen, tragedierna, triumferna, lyckan och sorgen, redaktörerna, reportrarna, fotograferna, det tar bara någon timme innan jag börjar sakna all denna galenskap. 

På Djurgårdsfärjan sitter ett par pensionärer och tittar ut genom fönster och regndis och en ung man i ålderdomlig hatt och ett ansikte som ser ut att ha rymt från en roman av Hjalmar Söderberg gör sitt bästa för att se svårmodig ut. 

Spleen, är ett ord som kommer för mig. Äldre läsare förstår vad jag menar. 

 

Vi passerar Guldbron på nära håll. Ett 140 meter långt schabrak som väger 3 400 ton. Men också en berättelse om någonting. 

Möjligen är det en berättelse om Stockholmsfixerade riksmedier som tror att en ny förbindelse mellan Södermalm och Gamla stan är av yttersta riksintresse. 

Möjligen är det en berättelse om ett Sverige som bortom polarisering och gängmord och eviga debatter om integration behöver en oförarglig nyhet som utspelar sig i en dimension dit vår tids inflammerade strider inte når. 

"They keep you doped with religion and sex and tv", sjöng John Lennon en gång i tiden. Möjligen är det en guldbro vi hålls drogade med i dag. 

 

Färjan lägger till med en liten stöt och det tar mig inte många sekunder att den hårda vägen lära mig att Djurgården en regnig förmiddag i mars endast är marginellt mindre långtråkigt än ett trumsolo på tio minuter med ett övervintrat rockband från 1970-talet. 

Korvkiosken utanför Gröna Lund ”bjuder alla barn med funktionsnedsättning på mjukglass”. Det borras och bankas. "Ett tivoli blir aldrig färdigbyggt", förkunnar en skylt. Det är säkert sant. 

Jag tar färjan tillbaka, regnet har tilltagit, en trippel cheeseburgare på McDonalds vid Slussen, rimligen Stockholms billigaste lunch. 

Halla messar en rolig film. Hon följde Guldbrons ankomst från Kastellholmen. En polisbåt tvingades mota bort en äldre man i kajak som var överpeppad och kom för nära det kinesiska lastfartyget.

Pensionärer och dagisbarn på trottoarerna, det är glesare än normalt, kanske beroende på vädret, kanske för att en inte oväsentlig del av medelklassen tycks vara hemförlovad.

 

Ramlar in på mitt stamlokus. Marita berättar att någon sagt att i princip hela befolkningen förr eller senare kommer att ha smittats.

– Det tror jag inte ett ögonblick på, säger jag och försöker se ut som att jag vet vad jag pratar om. 

620 konstaterade smittade nu. Myndigheternas arbete inriktas på att minska samhällspridningen. Nya dödsfall är att vänta.

Det plingar till i mobilen. SMHI varnar för stor risk för gräsbrand. Fråga mig inte hur, men risken tycks hänga ihop med ett stormlågtryck som i Danmark döpts till Laura. 

Trump har hållit tal och beskrivit corona i militära och nationalistiska termer, Putin har fifflat med lagen och kommer att kunna sitta i ytterligare tolv år, det sista en värld styrd av auktoritära män med måttlig respekt för rättsstaten behöver är en ekonomisk kollaps. 

Och nu är det tydligen meningen att vi även ska oroa oss för Laura.

 

Lastfartyget Zhen Hua 33 anländer till Saltsjön och Slussen i Stockholm med den nya Slussenbron ”Guldbron” från Kina.
Foto: Magnus Sandberg
Lastfartyget Zhen Hua 33 anländer till Saltsjön och Slussen i Stockholm med den nya Slussenbron ”Guldbron” från Kina.

Av: Oisin Cantwell

Publicerad: