Orden smakar aska, men blir ett försvar för friheten: Jag är Paludan

”Yttrandefrihetens pris är att människor blir sårade. Det är ett lågt pris för vår frihet.”

Jag är Rasmus Paludan.

De orden tar emot att formulera men måste sägas.

Att försvara det fria ordet, yttrandefriheten, är lätt när vi kan sympatisera med den som yttrar de förgripliga orden. Det krävdes inget av alla oss som sa, Jag är Charlie Hebdo, efter de fruktansvärda morden i Paris i januari 2015.

 

Islamiska terrorister som mördar satirtecknare och poliser för att stoppa en tidskrift som driver med allt och alla – även islam och profeten Muhammed: inget är lättare att ta ställning till.

Jag är Charlie Hebdo, ropade yttrandefrihetens vänner

Ändå kunde man notera att de flesta tidningar avstod från att återge de särskilt hädiska teckningarna som triggade terroristerna, de usla mördarna.

Av finkänslighet för att inte såra vanliga, troende muslimer?

Eller rädsla?

Rädsla är ett för starkt ord, för endimensionellt. Jag syftar på en känsla man knappt är varse och som man kanske inte ens försöker formulera för sig själv därför att konsekvenserna blir för stora.

 

Kan någon säga var gränsen går? Mellan olust och rädsla. Mellan bekvämlighet och rädsla.

Satir ska inte slå neråt, brukar det sägas. Muslimerna är en minoritet i västvärlden, i många fall ett nytt slags underklass. Man ska inte smäda deras religion.

Det är en åsikt. Bland andra.

Yttrandefrihetens pris är att människor blir sårade. Det är ett lågt pris för vår frihet. Jag minns 90-talet när den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson åkte runt och talade. Han väckte ursinne. Det fanns de som förespråkade att han inte skulle få tala, att han skulle hindras inresa till Sverige.

Han fick göra sig hörd tack vare att lagarna är starkare än arga opinioner. Det är därför vi har lagar. För att ge samhället stadga och förutsägbarhet och tydliga regler och för att skydda våra rättigheter. 

Yttrandefriheten är den viktigaste. Den är grunden. På den följer tryckfrihet, demonstrationsfrihet, mötesfrihet, partiväsendet, religionsfrihet – demokratin.

En man från Danmark anser att islam är en förkastlig religion. Därför bränner han Koranen. Syftet är att såra, provocera och söndra.

Det är hans rätt precis som det är hans rätt att pinka på Bibeln.

”Var och hur den hatiske dansken ska få nyttja sin yttrandefrihet är en fråga för ordningspolisen.”

 

Alla samhällen har tabun. I många är det religionen som inte får ifrågasättas och självklart inte skändas. Hädare kan dömas till döden. Jag tror att den som vill förstå inte bara vårt land utan också Mellanöstern bör läsa Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”. Ett torrår i mitten på 1800-talet slänger Karl Oskar i förtvivlat ursinne en ynklig hösudd mot himlen och ropar till Gud att ta detta också.

”Kristina stod vit i kinderna och med händerna hårt knutna om räfsans skaft. Hennes make kastade deras hö tillbaka till Honom i höjden, därför att han inte var nöjd… Hur tordes han? Fruktade han inte längre sin Skapare? …hon såg förskrämd uppåt himlen som om hon väntat att den djärve och förmätne genast skulle få sitt straff.”

Vi lever inte i det samhället längre.

Men vi har välkomnat människor som nyss gjorde det.

 

Den hatiske dansken bränner deras heliga skrift. Sådant är landet som välkomnat och gett dem skydd. Det är en hård lektion i demokrati.

Som tur är finns polis som upprätthåller lagarna och skyddar oss mot hämndlystna islamister och deras kriminella medhjälpare. Annars skulle flyktingarna få se samma sönderfall och tyranni som i länderna de flydde från.

Var och hur den hatiske dansken ska få nyttja sin yttrandefrihet är en fråga för ordningspolisen. Precis som när nazisterna tilläts ha möte på Kungsholmen i Stockholm förra valrörelsen och flera kvarter stängdes av för att garantera ordningen.

Orden smakar aska i munnen. Ändå blir de ett försvar för friheten: Jag är Paludan.