New York befinner sig under attack – utan att bry sig nämnvärt

NEW YORK. Nära två år efter den inledande katastrofen försöker coronaviruset tvinga ner New York på knä igen.

Men det går inget vidare.

Den här gången rullar vardagen mitt i smittspridningsstormen på ungefär som vanligt bland skyskraporna – utan särskilt stränga restriktioner.

Vi trodde väl att vi fick vårt i mars och april 2020, när New York blev världspandemins epicentrum och livet som vi kände det bara upphörde.

Men coronaviruset trivs uppenbarligen utmärkt i det tätbefolkade kaoset och har denna vinter återvänt för ett rungande extranummer.

Fler än någonsin i ”Världens huvudstad” har, eller har nyligen haft, covidinfektion. Enligt officiell statistik får drygt 22 procent av de som testar sig varje dag positiva provsvar. Och de är många, de som vill veta om de är smittade eller inte. Det har rentav blivit synen som definierar gatulivet i New York just nu: Köer som ringlar sig 20 och 30 meter längs trottoarerna, mot mobila testcenter utplacerade i strängt taget varenda kvarter. Det tar timmar innan man kommer fram och det är så lagom kul i den tidvis bittra kylan, vet jag av egen erfarenhet. Samtidigt är hemtest lika eftertraktade – och sällsynta – som billiga hyreslägenheter i Soho, så det blir regelrätt rusning varje gång ett apotek får in nya partier.

Även empiriskt står det klart att viruset sprider sig som en gräsbrand i de fem stadsdelarna – och i angränsande områden. Nästan varje människa jag känner har åkt i dit i vinter; alla vaccinerade, många även med den tredje sprutan.

Ändå puttrar vardagen faktiskt på nästan som vanligt.

Kontrasten mot förrförra våren kunde inte vara skarpare.

Då satt vi livrädda i våra lägenheter och stirrade ut över öde gator och avenyer medan sjukhusen svämmade över av människor som inte längre kunde andas. Restauranger och butiker tvingades hålla stängt, större folksamlingar var förbjudna, ångesten formligen riste mellan fasaderna.

Nu finns ingen känsla alls av katastroftillstånd.

Fler än någonsin i ”Världens huvudstad” har, eller har nyligen haft, Covid-infektion.

Vaccinpass krävs visserligen överallt, och de enerverande munskydden är återigen obligatoriska i inomhusmiljö, men det är fullt på restauranger och barer, kommersen sjuder i butiker och varuhus, Rangers och Knicks spelar för fullsatta läktare i Madison Square Garden, Broadways spotlights spelar på kvällshimlen och det kryllar av turister på femte avenyn, lika storögda och vimmelkantiga som alltid. Den kollektiva rädslan har klingat av nästan helt.

Därtill finns flera skäl. Det viktigaste är att de allra flesta som smittas inte blir särdeles sjuka. I min bekantskapskrets har åtskilliga av de infekterade inte haft några symptom alls och andra varit lite snoriga och hostiga i några dygn.

Men myndigheterna har intagit en ny attityd också. Det är inte längre Andrew Cuomos och Bill DeBlasios New York vi bor i. Guvernören heter numer Kathy Hochul och hon njuter av allt att döma inte av sin makt på samma sätt som den arrogante, bombastiska företrädaren – avsatt i självförvållad vanära i höstas. Hon har flera gånger sedan omikronvariantens ankomst understrukit att hon i möjligaste mån vill undvika att inskränka friheter och rättigheter. Samma signaler kommer från Eric Adams – den nyvalde borgmästaren som på nyårsafton äntligen ersatte åsnan DeBlasio. Han har till och med gjort klart att vi måste lära oss leva med covid. Smittan kommer finnas kvar, troligen som en årligen återkommande epidemi, och gamla, sjuka och sköra ska skyddas – men livet måste samtidigt gå vidare, en viss risk får vi lov att acceptera. Menar han.

Alla älskar inte det budskapet. Det finns fanatiska nollvisionförespråkare här också, och många föräldrar rasade över att behöva skicka tillbaka sina barn till skolan efter helgerna.

Men just nu kan man konstatera att New York befinner sig under attack igen – utan att New York, som helhet, bryr sig nämnvärt.