Historien kommer ge Mellanösterns feminister rätt
Om du tagit del av några nyheter om kvinnors situation i arabvärlden i sommar är det troligt att de inte var särskilt upplyftande.
I slutet av augusti utsattes en mentalt funktionsnedsatt marockansk kvinna för sexuella övergrepp av en grupp tonåriga pojkar på en buss i Casablanca och några veckor tidigare jagades en kvinna av en grupp män i staden Tanger. Båda händelserna filmades och spreds snabbt i sociala medier.
Men allt är inte mörker. Samtidigt som världen fick ta del av övergreppsfilmerna avskaffade Libanon den lag som tidigare gjort att våldtäktsmän kommer undan straff så länge de gifter sig med offret. Jordaniens lagstiftande organ hängde på tåget och vässade samtidigt straffet för hedersmord.
Även i Tunisien försvann ”våldtäktslagen” i juli och en annan, mycket uppmärksammad, debatt ser ut att kunna bli nästa steg att befria landets kvinnor från dess djupt könsdiskriminerande lagar. Tunisiens president Beji Caid Essebsi har bett parlamentet att göra landets arvslag, som i nuläget föreskriver att söner tilldelas dubbelt så mycket av föräldraarvet som döttrar, jämställd.
Han förespråkar också att muslimska kvinnor ska ha samma rätt som muslimska män att gifta sig med en ickemuslim, något som strider mot den gängse tolkningen av Koranen i Tunisien. Och här har ganska många tunisiska män satt ner foten och tyckt att feminismen gått för långt. För det som vi uppfattar som demokratiska självklarheter ses, förstås, som ”kvinnofrågor” på plats.
Dagens Industris PM Nilsson skrev i förra veckan en ledare i de svenska stridbara fyrtiotalistkvinnornas ära. Författarna och agitatorerna Agneta Pleijel, Åsa Moberg och Yvonne Hirdman hade fått ”rätt” i nästan allt de drivit som pionjärer från 1970-talet, konstaterade Nilsson, och radade upp familjepolitiska reformer och feministiska landvinningar såsom offentlig barnomsorg, genusperspektiv på arbetsplatser och kvinnliga präster. Det var snyggt gjort av en etablerad högerröst vars vapenbröder ofta betraktade kvinnosakskvinnorna som hysterikor när det begav sig (och vars nutida åsiktsfränder avfärdar dem som ”batikhäxor”).
Det som ses som familjepolitiska självklarheter i dag grundas i att någon, nästan alltid en kvinna, lyfte frågan då.
Det är vanskligt att jämföra feministiska framgångar i olika länder, men de följer ofta samma schema om än i olika takt. Och de ackompanjeras alltid av en mäktig grupp män som genom alla tider ansett att just där de befinner sig historiskt för stunden går väl ändå gränsen för vad kvinnor ska ha rätt till. Det har gällt rösträtt, universitetsstudier, abort, skilsmässa, lika lön för lika arbete och fred från sexuellt våld inom äktenskapet. Hela tiden har feminismen gått för långt för någon.
Det är förstås idogt fotarbete från lokala kvinnogrupper som gjort sommarens våg av kvinnovänliga lagändringar möjliga i arabvärlden. Det är alltid så med jämställdhetsreformer, från suffragetterna vid förra sekelskiftet till dagens barbröstade Femen. En grupp ställer till oreda, kräver förändring och kastar kanske en sten i protest. Femtio år senare undrar vi hur de någonsin kunde bli ifrågasatta. Historien ger nästan alltid kvinnorna rätt.
Mer kvinnonytt
- Chiles författningsdomstol har, två år efter att president Michelle Bachelet la fram förslaget, antagit en lag som ger kvinnor rätt till abort efter våldtäkt och om mamman eller fostrets liv är i fara.
- I Jordanien tar nu 20 kvinnor plats i det 130 ledamöter starka parlamentet. Nytt rekord i ett land där 15 stolar sedan tidigare är kvoterade till kvinnor i kammaren.