Nya ”spionerilagen” var aldrig avsedd för Turkiet

 Statsminister Ulf Kristersson (M) och Turkiets president Erdogan håller en gemensam pressträff efter förhandlingar om Sveriges inträde i Nato den 8 november 2022.

Som i ett trollslag förvandlades den turkiska regimen efter tolvslaget på nyårsafton. Förre despoten Erdogan slutade mörda den egna befolkningen och bomba kurdisk civilbefolkning i Syrien och samarbetade inte längre med islamistiska terrororganisationer. Det var en strålande ljus förvandling.

Åtminstone om man får tro den svenska nyhetsförmedlingen efter årsskiftet.

Annat ljud i skällan var det under november och december förra året. Då beskrevs Turkiets systematiska terrorbombningar inom och utom landets gränser på ett helt annat sätt. Det öppnar för två möjliga slutsatser, den ena att den turkiska mördarpolitiken faktiskt har upphört. Något som dock inte framgått i internationell press.

Den andra slutsatsen ligger betydligt närmare till hands. Nämligen att de svenska medierna numera avstår från att berätta om turkiska illdåd. Det man skrev i november och december lämpar sig inte längre för publicering.

 

Sen den 1 januari har det visserligen blivit brottsligt att skriva om turkisk statsterrorism på sådant sätt att det kan skada våra internationella relationer (det vill säga reta upp den ytterst lättretlige despoten Erdogan). Dylik journalistik är nu kriminaliserad som ”utlandsspioneri”.

Men hotet om fängelsestraff för någon sorts olaga journalistik om turkiska brott mot mänskligheten skrämde knappast de svenska medierna till tystnad. I den dominerande borgerliga pressen är man väl medveten om att sådana lagar, från andra världskriget och framåt, bara tillämpas mot vänsterjournalister. När den biträdande kulturredaktören på högertidningen Svenska Dagbladet, Anders Q Björkman, den 29 januari avvek från den nya tystnadskulturen och undslapp sig att den turkiska regimen förföljer politiska motståndare utomlands och ”smugglat vapen till jihadister i Syrien” hade han nog ingen tanke på att det han skrev var åtalbart enligt lagen om ”utlandsspioneri”. Det hade nog ingen av de många åklagarna i Svenska Dagbladets läsekrets heller. Eftersom SvD knappast kan misstänkas för att vara vänster.

Förklaringen till mediernas uppseendeväckande hovsamhet gentemot den turkiska terrorregimen är snarare det akuta politiska läget, trasslet kring den svenska ansökan om inträde i Nato. För att inte försämra det svenska förhandlingsläget förnedrar sig medierna till självcensur på samma sätt som vår utrikesminister och vår statsminister när de gör sig löjliga genom att bedyra att Turkiet är en demokrati.

 

Men det är något lurt med tajmingen i tillkomsten av en lag som tycks förbjuda kritik av avskyvärda regimer ibland och ibland inte (det är exempelvis fritt fram att kritisera Qatar). Det kan knappast ha varit lagstiftarnas avsikt. Första initiativet till den grundlagsförändring som idag framstår som fullkomligt absurd togs nämligen i ett helt annat politiskt läge, av regeringen Reinfeldt 2010. Reinfeldt och hans utrikesminister Carl Bildt hade inte en tanke på att skydda tvivelaktiga regimer som den i Turkiet. De hade siktet inställt på en helt annan fiende, nätverket Wikileaks och dess talesperson Julian Assange.

År 2010, när regeringen Reinfeldt således ville utreda nya pressfientliga lagar om ”spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet”, var Wikileaks stora år. I april det året publicerade man en fasansfull videoupptagning som visade hur en amerikansk helikopterbesättning i Bagdad mer eller mindre på lek mördade 18 civilpersoner, däribland barn och journalister. I November samma år offentliggjorde man 250 000 hemliga amerikanska diplomatmejl och man avslöjade en manual för vattentortyr som tillämpades i det amerikanska koncentrationslägret Guantánamo. För att bara ta tre exempel. Wikileaks hade börjat framstå som en mardröm för alla hemligstämplare, politiska myglare och krigsförbrytare.

 

Men också som en politisk mardröm för den svenska regeringen. I april 2010 förklarade nämligen Julian Assange, på besök i Sverige, att Wikileaks övervägde att förlägga sin distribution av avslöjanden till Sverige. I skydd av de utomordentliga svenska grundlagarna som behandlar yttrandefrihet och tryckfrihet. Det är lätt att föreställa sig de rysningar av obehag som då drabbade den svenska politiska eliten, sossar som moderater. Man skulle få mycket svårt i sitt internationella umgänge om varenda jävla liten krigsförbrytelse skulle komma att avslöjas från Sverige. Problemet var följaktligen de svenska grundlagarna. Och det problemet måste åtgärdas.

Regeringen Reinfeldt tillsatte alltså den första utredningen 2010. Regeringen Löfven tog nästa initiativ 2016 med sin idé om ”utlandspioneri”. Det tog sin tid, men från och med den 1 januari i år kunde grundlagsändringen äntligen träda i kraft. Långt efter att Julian Assange och hans viktigaste källa infångats och fängslats och hotet från Wikileaks var eliminerat. Varför således de lagar som från början avsåg att förhindra att framför allt amerikanska krigsförbrytelser avslöjades nu i stället fungerar som skydd för turkiska krigsförbrytelser. Så kan politikerhatet mot journalistiska avslöjanden ställa till det.

 


För övrigt anser jag att…

… Erdogan har strålande möjligheter att på nytt vinna ett demokratiskt val. Genom att se till att hans motståndare döms, som hundratals andra, för förolämpning av presidentmakten, vilket redan skett. Dömda får inte ställa upp i turkiska demokratiska val.

…det var rätt väntat att Stockholmspolisen, om än senfärdigt, skulle komma på att sätt att stoppa koranbränningar. Vad var det jag sa? Låt vara att deras påhitt om ”rikets säkerhet” nog inte håller i domstol. Då får de hitta på nya skäl tills det funkar.