Det fantastiska skitlandet maler långsamt ner mig
Det är en dag vilken som helst när jag köar till biljettluckan på en pendelstation i Paris utkanter. Min enkelbiljett, en liten pappershistoria på en gånger tre centimeter, har avmagnetiserats och jag kommer inte igenom spärren. Det händer ofta när man lägger den i samma ficka som ett kreditkort, en mobiltelefon, hörlurar och liknande. Eller, som i mitt fall, i en ficka där det nyligen legat hörlurar.
Damen bakom luckan tittar lite livstrött på mig och säger:
– Du får en ny biljett här, kom ihåg att inte lägga den mot kreditkort, mobiltelefonen, hörlurar och liknande.
Och jag vet inte om det är resultatet av en extra prövande vecka, men den här gången kan jag inte låta bli:
– Vet du hur få fickor eller väskor man har där man inte förvarar antingen kreditkort, mobiltelefon eller hörlurar? Är det rimligt att man ska behöva ha en extraväska för att tunnelbanan ska fungera i en av världens största städer?
Hon mumlar något indignerat om att det inte är hennes fel och dagen fortsätter.
Den uppmärksamme har förstås redan noterat några, ur svenskt perspektiv, andra anomalier redan här. Varför använder Paris tunnelbana fortfarande fysiska biljetter till exempel? Vad med laddningsbara kort eller mobilbiljetter? (Jo, det finns, men de gäller inte i förorten där jag bor.)
Ska det vara så här?! vill jag ropa rakt ut i luften. Fransmännen är ju inte ett folk som drar sig för att gå ut på gatan och demonstrera när de är missnöjda. Men då står de stora värdena på spel, inte någon futtig funktionalitet som bara påverkar vardagen för precis alla.
Jag funderar på hur många fall av biljettknas som hade krävts i SL-trafiken för att det skulle börja gormas på opinionssidorna, startas en utredning, ändras i rutiner och lovas bot och bättring? Tre, förmodligen. I alla fall inte tre decennier av tusentals fall varje dag som i Paris.
Men det kunde ju varit värre så klart, det kan alltid det.
På eftermiddagen har jag en läkartid. Jag är ute i absurt god tid eftersom jag har en barnvagn med mig och vet att pendeltågsstationerna för all del är utrustade med hiss, men att de nästan aldrig fungerar. Av stadens drygt trehundra tunnelbanestationer är trettio handikappanpassade. Man får ta buss.
När jag kommer till hållplatsen är den förvandlad till byggarbetsplats. Jag går vidare till nästa stopp, även den avstängd, fast bussen enligt appen ska stanna också här. Närmaste fungerande hållplats ligger över en kilometer bort. När jag till slut är framme vid vårdcentralen med andan i halsen står rulltrappan som ska ta mig till mitt möte stilla. En kvinna guidar mig runt den gigantiska byggnaden till en annan ingång. Där får jag hjälp av en lokal näringsidkare att lyfta barnvagnen uppför en trappa. Jag ringer på med några minuters marginal.
– Rulltrappan fungerar inte, säger jag flåsande.
– Det vet jag mycket väl, säger den åldrade barnläkaren med en stoisk min.
På hans dörr sitter en lapp med texten ”munskydd obligatoriskt”.
– Och jag har ingen ansiktsmask, piper jag, för masktvånget är numer helt godtyckligt i Frankrike. Vissa vårdinrättningar kräver en, andra inte. I samma andetag kommer en man gående och jag frågar om han har ett munskydd över.
– Nej. Men jag ska åka och köpa ett åt dig, säger han med ett snällt leende.
En timme och en konstaterad luftrörskatarr senare är jag på väg hem. Bussen jag hoppat på stannar precis där den ska och jag andas ut över att i alla fall ett moment förflutit utan problem.
Frankrike kan skryta med världens vackraste arkitektur, ett kök utan motstycke och konstmuseer som får resten av Europa att skämmas. Men i nästan varje vardagsärende är det tjall någonstans på vägen och man får förlita sig på främmande välgörare för att få ihop det.
Och den dag jag lämnar det här fantastiska skitlandet kommer det vara av ren utmattning över en användarovänlighet som långsamt maler ner en tills man inte orkar längre.