Svenska polisstationer kan säljas till Ryssland

Svenska polisstationer och regementen i ryskt eller kinesisk ägande?

Ingen omöjlighet, då kraschade SBB äger några av dem.

”Borlänge vill köpa tillbaka stadshuset”..”Dödsspiralen i SBB”...”Ilija Batljan sparkas som vd”..

Rubriker de senaste dagarna om det hajpade småspararbolaget som växte och växte och växte och till småspararnas förtjusning noterades på Stockholmsbörsen innan det visade sig vara ett luftslott.

Många är de som har haft åsikter om det mindre genomtänkta av kommunpolitiker runt om i landet att sälja viktiga fastigheter till skojaren Batljan, för att sedan hyra dem av honom.

Man behöver inte ha vunnit Nobelpriset i ekonomi för att begripa att SBB köper för att tjäna pengar och om bolaget tjänar pengar har kommunerna med betydande sannolikhet gjort dåliga affärer som på sikt blir kostsamma för invånarna.

 

En något mindre omtalad aspekt av eländet är att SBB:s kräftgång ytterligare kan försämra den allvarligaste säkerhetssituation Sverige har befunnit sig in sedan andra världskriget.

Ryssland, Kina, Iran - auktoritära stater som utgör ett mer eller mindre allvarligt hot mot Sverige och som agerar allt mer offensivt saknas som bekant inte.

SBB har specialiserat sig på lokaler inom samhällets viktigaste verksamheter. Skola, vård, omsorg, försvaret, polisen.

Bland de 784 fastigheterna i beståndet märks bland annat Dalregementet, ett infanteri som existerade i olika former mellan åren 1625 och 2000.

I riksdagens försvarsbeslut 2020 återuppstod detta säte för infanteriet och även om verksamheten ännu är under uppbyggnad räknas det som en viktig del av det svenska försvaret.

SBB försöker som bekant nu sälja sina fastigheter. En kinesisk miljardär nämns som en av spekulanterna.

Att ett viktigt regemente kan hamna i utländskt ägo är, försiktigt uttryckt, inte bra.

Och ingenting blir bättre av att reglerna kring vem som får äga säkerhetsklassade byggnader är lika få som antalet busstationer längs en landsväg i Norrbotten.

 

Den som tar en titt på SBB:s hemsida och klickar vidare till ”Fastigheter” kommer också hitta den olycksbådande underkategorin ”Rättsväsende”.

Yepp, det visar sig att den fallfärdiga fastighetsjätten även äger polisstationer. Polisstationer som nu kan komma att säljas.

Förvisso handlar det om ett litet antal små kontor i glesbygden, men inte heller de borde hamna i orätta händer.

Ritningar, IT-upphandlingar, elförbrukning, städpersonal, här finns allt möjligt frestande godis för en eller annan säkerhetstjänst.

SBB har haft betydligt fler polisstationer än så, men i en affär på 16 miljarder strax före årsskiftet såldes nästan alla till ett pensionsbolag.

Det är dock en klen tröst, då det finns flera hundra ägare runt om i landet till de lokaler som polisen huserar i.

En djungel med fastighetsbolag vars säkerhetskompetens inte alltid imponerar och som inte alltid har önskvärda finansiella muskler.

Till råga på allt äger SBB också polisstationer i Nato-länderna Norge och Finland.

Vi behöver inte fundera en längre stund på vad högkvarteret i Bryssel skulle tycka om de plötsligt såldes till en rysk oligark.

En något så när god nyhet är dock att härvan inom fastighetsbolaget sätter ljuset på brister och kommer att leda till ökad medvetenhet.

Och även om nu Polismyndigheten enligt en förordning från 1993 inte får äga fastigheter, är en ny lag som kan stoppa utländska företagsköp som kan skada Sverige på gång.

 

Men det behövs inga nya paragrafer för att konstatera någonting så grundläggande som att staten på ett eller annat sätt bör äga fastigheter där statlig samhällskritisk verksamhet bedrivs.

Fiffigt nog finns en lösning. Fastighetsbolaget Specialfastigheter som äger, utvecklar och förvaltar runt hundra fängelser, domstolsbyggnader och polisstationer runt om i landet och som till 100 procent ägs av staten.

Detta är speciella verksamheter som ställer höga krav på säkerhetskunnande hos förvaltaren.

Jag tycker att bolaget låter som rätt ägare till samtliga Sveriges polisstationer.

Kanske finns det vettiga alternativ. Men en sak är klar: någonting måste ske.

 

Nuvarande ordning är nämligen så enfaldig att den skulle platsa i Guinness rekordbok.

Följ ämnen i artikeln