Hitta valfläsk som har någon framtid

Olof Palme är död och Tage Erlander likaså. Men Ingvar Carlsson, då? Han är ju bara åttio och spelar tennis och håller sig fräsch. Varför frågar dom inte honom?

Ska det vara begagnat kan det väl lika gärna vara bättre begagnat, och i politisk kvalitet har jag inget att ­invända mot den gode Ingvar. Han regerade landet mellan Palme och Bildt och lyckades bra med arbetslösheten innan finanskrisen fick honom att tappa fotfästet och regerings­makten.

Ärligt talat blir jag inte riktigt klok på den svenska politiska debatten, så här med en månad kvar till valet. Det känns som att hela landet går baklänges med blicken fäst i en fjärran tid, som ter sig allt mer åtråvärd ju längre tiden går. Ju äldre desto ­bättre. Ju mer förfluten tid desto större … trygghet? Det handlar om nostalgi som valfläsk.

Som om det inte finns någon framtid.

Som om det faktiskt vore möjligt att backa bandet och föra landet tillbaka till förr i tiden. Den tid då allt var så mycket bättre, på samma sätt som sextiotalets somrar eller femtiotalets knakande tillväxt.

Att hela SD:s ideologi utgår från en ohämmat nostalgisk fantasi där blåögda och blonda sannsvenskar ler ikapp med den växande rågen – det är ju inget att häpna över. Deras rasbiologiska klocka stannade ju långt innan Jimmie Åkesson såg dagens ljus.

Men det är med alltmer stigande förvåning jag tycker mig uppleva en stark känsla av retro i den svenska politiken. Allt oftare känns det som att valet ska vinnas med mesta möj­liga nostalgi. Den som bäst lyckas projicera bilden av 1966 (eller valfritt årtal mellan 1950 och 1975) i väljarnas inre, den har röster att skörda.

Nyckelord som ”tillbaka”, ”återfå”, ”rekonstruera” eller ”återgång” ­skapar positiva associationer till förr, då allt var bättre.

Alla partier gör detta, i mer eller mindre hög grad. Från Folkpartiets ordningssamma disciplinskola till vänsterns lätt nysminkade drömmar om planekonomisk klasslöshet.

Och så kommer alltså den om ­Göran Persson som utrikesminister, samtidigt som Margot Wallström sent omsider inställer sig för tjänstgöring – och vips är även Håkan ­Juholt uppe och kippar ­morgonluft.

¨

Det gamla, det fria? Nostalgi är ett starkt gift och en underbar smärtstillare. Men jag vill ändå hävda att den inte har framtiden för sig. Därför hoppas jag på seriöst valfläsk med bäst före-datum som sträcker sig bortom 14 september.

En tanke till våra tiggare

Göran Persson.

Åh, det är skönt när Stockholm är grönt, sakta vi går genom stan längs Karlbergskanalen där ljuset från ­konferenspalatset glittrar i vattnet och skänker stämning åt tiggarnas läger där ett tjugotal personer sitter hopkrupna under brofästet på Kungsholmssidan. En kvinna hänger upp kläder som nödtorftigt tvättats i kanalvattnets blandning av sött och salt. De andra sitter alldeles tysta, alldeles stilla medan vi går förbi i finskor och nystruken skjorta på väg till den varma och mysiga krogen. Det slår mig i steget att vi är bara några kvarter från Bryggargatan och Hotell Hellman där Dan Andersson drog sina sista andetag 1920. Han som skaldade: ”Det är något bortom ­bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt”. För den som undrar vad fan dom gör här.

Följ ämnen i artikeln