Vi saknar dig, Olle - Gud borde ha lyssnat på dig

Olle Ljungström.

På tåget mot Gud och döden spricker den barmhärtiga glömskan.

Nedlagda bruksorter och ruinerna av en gång stolta ­fabriker svischar förbi och någon påpekar att det är för många män i sällskapet.

Eller om det är för få kvinnor. Så som det alltid var.

Det har funnits en tid då kvällspressen inför mellon bad läsarna att ringa in och delge redaktionen sina ­åsikter om tävlingen.

Jag uppdrogs att kontakta nöjet med vårt bidrag.

”Rätt låt vann! Vi älskar Charlotte Perrelli och alla hennes naglar!

Mvh: Olle Ljungström, ­Andreas Mattsson, Jonas Nichols, Anders Dalenius, Nanker Phelge och några brudar som vi har stuvat in under soffan och glömt namnen på”.

Ja, kära någon. Gåtfullt är att Aftonbladet ens publi­cerade tramset.

Att vi var mer begåvade än de flesta råder det ingen ­tvekan om. Att de flesta inte begrep att vi var det råder det inte heller tvekan om.

Den som hävdar att vi ­slaviskt följde kostcirkeln överdriver möjligen en ­smula, men detta utspelade sig på den tiden då det ännu fanns människor som ansåg att meningen med livet var att ha kul.

Norrköping, Skövde, Hallsberg ... Det fnittras när ­Andreas drar storyn om ­Niclas och Idi Amin och svärmoderns kunder som hotade byta till annan damfrisering.

Sant är att andra av de minnen som nu rullar längs ­rälsen är mindre roliga. Sant är även att ingen hade ­protesterat om omständig­heterna runt vår resa varit annorlunda.

Det är som det är med livet. Det är som det är med att vara människa. Det är inte alltid lätt. Men det är fint att åka tåg med gamla polare som numera inte ses så ­ofta.

Hagakyrkan var vacker, ­begravningsgudstjänsten värdig och att studentflaken störde var inte hela världen.

Efteråt tågade vi till en abonnerad krog och skålade för Olle. En mor och en far som har förlorat sin son var så fina att hjärtan grät. ­Kleerup sjöng vackert, ­Hagman kom in från Marstrand och Ebbot höll min hand i fem minuter och ­pratade om Charlie Watts.

Jag kommer på mig själv med att försöka få till en patetisk avslutning av denna text om att solen gick ner över Riche samtidigt som tåget hem från Göteborg sakta rullade in i Stockholm.

Gud, uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut, vädjade du. Han borde ha lyssnat.

Vi saknar dig, Olle. Men du har det nog bra nu.