Vem bryr sig om Mexiko?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-17
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag bor i ett mexikanskt-puertoricanskt område i Brooklyn. Ofta vaknar jag av att den puertoricanska mormodern som jag bor granne med skriker ner till sin svärdotter som bor på första våningen. "La puerta!" skriker hon allt vad hon orkar klockan 6 på morgonen.
Mormoderns ringklocka är den enda som fungerar i vårt hyreshus och därför ringer alla på hos henne och ber om att få bli insläppta i trappuppgången. Min granne anser inte att det är hennes roll att öppna dörren, endast att svara i porttelefonen.
Mormodern och jag delar på en brandstege-balkong som jag använder som rökhörna och mormodern för att hänga tvätt. Då och då sticker hon ut huvudet och skrattar åt mig. När hon städar - med såpa och varmt vatten, absolut ingen dammsugare - sätter hon på hög musik, oftast ett mexikanskt mariachi-band och sjunger för full hals.
Varje dag vid lunchdags luktar det bönor och chili i hela trapphuset. Varje gång får det mig att tänka på Mexiko där jag tillbringade sex månader för några år sedan.
Jag arbetade på ett hjälpcenter för hemlösa kvinnor och barn i Oaxaca. De tillhörde Triqui-stammen, en av de absolut fattigaste och mest utsatta grupperna i Mexiko. När jag var där var det politiska läget relativt lugnt och stabilt. Några få demonstrationer och några nerbrända hus. Men inte mer.
Jag hjälpte mest till i köket som assistent och diskare till kocken Juana. Jag gillade att stå i det trånga köket som luktade starkt av kött och kryddor. Som vegetarian var det en utmaning att laga de rätter Juana kommenderade: komagesoppa, rostade gräshoppor, stoppad chorizo.
Det värsta var nog den levande hönan som jag skulle plocka fjädrarna av en morgon. Jag tror Juana testade mig med flit. Att jag var vegetarian var obegripligt i hennes ögon.
Hon brukade nypa mig i midjan och skaka på huvudet.
Den kortväxta Juana stod och balanserade på en pall för att kunna nå upp till grytorna på spisen. Hennes långa svarta fläta nådde henne ner till vaderna. Var gång hon tog i med den breda träsleven, slog flätan mot hennes rygg.
Vi lagade mat till 200 barn och ett trettiotal mödrar varje dag. Jag undrar nu hur många av dem som fortfarande lever, hur många som kommer till centret och hur det egentligen står till i Oaxaca i dag. För även här i New York där det trots allt bor över 500 000 latinos, får man sällan några nyheter från Mexiko.
Det lilla jag hör om Oaxaca handlar om ökat våld, blodiga mord och demonstrationer. En journalist mördades häromdagen.
El Zócalo - den historiska stadsdelens vackra torg har varit avskärmat för turister på grund av våldsamma demonstrationer.
Stadsborna har strejkat och för några dagar sedan kastade ungdomar in eldbomber genom fönstren på en McDonald"s vid ett stort köpcentrum. Varför bryr sig ingen?
I lägenheten bredvid min här i Brooklyn sjunger mormodern för full hals på spanska. I matvaruaffären längre nerför gatan säljs avokadoblad, trettio olika sorters chili, tortillas och tamarind. Alla butiker i området ägs av spansktalande första eller andra generationens invandrare.
De har inte flyttat hit för att de vill bo i denna kyla. Många hade hellre bott kvar i Puerto Rico och Mexiko. Men de hade inget val om de ville överleva.
När ska vi börja bry oss om den politiska situationen i Centralamerika?