Svårt att kriminalisera deltagande i kriminellt gäng

Det ska vara straffbart att ingå i en kriminell organisation, föreslår moderatledaren Ulf Kristersson.

Jag har sett både bättre och sämre politiska utspel på senare tid.

Den pågående rättegången i Köpenhamn mot några figurer som misstänks för två avrättningsliknande mord förra sommaren har lett till debatt i Sverige om verkliga och inbillade brister i straffrätten.

En debatt som är väsentlig, att ta intryck av andra länder är inte nödvändigtvis fel, men som också har innehållit en olycksalig tendens till att plocka de mest frestande russinen ur vilken kaka som än ställs fram på bordet.

Men lagboken är ingen á la carte-meny, paragraferna hänger ihop och i vissa avseenden är Sverige tuffare än Danmark, ett faktum som tycks glömmas bort eller möjligen förtigas.

M-ledaren Ulf Kristersson föreslår att det ska vara straffbart att ingå i en kriminell organisation.

Naturligtvis har debatten även lett till politiska utspel av varierande kvalitet och grad av anständighet och det ser i skyttegravarna ut som det alltid gör i kriminalpolitiska sammanhang. 

Längst ifrån varandra står, inte helt överraskande, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Det förra partiet idisslar förebyggande åtgärder tills korna somnar, det senare vill kunna utvisa till dödsstraff och tortyr och är inte så nogräknat med att Sverige därmed skulle bryta mot såväl utlänningslagen som Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

En utomstående löper risk att åldras i förtid av alla dumheter. Det är därvidlag en lisa för själen att läsa om Kristerssons utspel, även om det hade gått att göra utan trams om att "vi måste ta det på allvar". Visa mig någon som inte tar nuvarande situation på allvar.

 

Jag upplever förslaget som moraliskt rimligt. Vem som helst söker sig inte till ett grovt kriminellt gäng och att lagstiftaren har synpunkter på att diverse förbrytarorganisationer förses med ytterligare muskler är i sin ordning.

Det kan däremot bli mycket svårt att både införa och använda en sådan bestämmelse. Av flera skäl. Som exempelvis att det var bättre eller i varje fall enklare förr.

Hells Angels och Bandidos var under 90-talets mc-krig tydliga organisationer och hade regler för vad som krävdes för att kvalificera sig som medlem. De hade till och med presstalespersoner som gick att ringa upp.

I dag är allt så mycket svårare. Gängen är ofta lösa i konturerna, de uppstår inte sällan tillfälligt och upplöses snabbt igen. Mycket är flytande och vagt.

Det är med andra ord svårt att definiera en organisation av detta slag tillräckligt juridiskt precist för att träffa vår tids konstellationer. Tillhörigheten i gänget ska dessutom bevisas, vilket kan bli nog så svårt.

Och var drar vi gränsen? Föräldrar, kompisar eller flickvänner som exempelvis lagar mat åt medlemmarna i ett gäng har i min värld inte gjort någonting klandervärt.

Oisín Cantwell: ”Den pågående rättegången i Köpenhamn mot några figurer som misstänks för två avrättningsliknande mord förra sommaren har lett till debatt i Sverige om verkliga och inbillade brister i straffrätten.”

 

Apropå mc-gängen: Att kriminalisera deltagande i dem utreddes en gång i världen. En sådan ordning befanns dock strida mot den grundlagsfästa föreningsfriheten och slängdes därför på goda grunder i papperskorgen.

Detta problem existerar dessvärre fortfarande. Det har den nuvarande regeringen fått lära sig den hårda vägen.

Ett förslag om att kriminalisera tillhörighet i en terrororganisation strimlades på ett utomordentligt underhållande sätt sönder och samman av de inte sällan elaka justitieråden i Lagrådet.

Förnuftigt nog tog justitieminister Morgan Johansson tillbaka förslaget och arbetade om det.

Men sånt där går att fixa. Mycket riktigt har också en kommitté som ska se över den bråkiga grundlagen tillsatts. Om jag förstår saken rätt vill Kristersson att den också ska titta på gängen. Eventuellt dyker en lösning upp.

Tillräckliga juridiska redskap finns redan för att bekämpa den organiserade brottsligheten. Viktigast i sammanhanget är att polisen förbättrar sin lokala förankring i problemområden.

Men det är finstilt överkurs. Och än mer överkurs är att försöka föra ett resonemang om vilka farliga dörrar som öppnas på glänt då förbud att tillhöra en organisation införs.

En politiker måste ju visa handlingskraft. Och jag blir i vart fall inte gråhårig av Kristerssons tankegång. Vilket i dessa tider är ett betyg så gott som något.