Varför måste jag vara rädd för corona när jag redan är sjuk?

Publicerad 2020-12-10

”Man skulle ju kunna tro att flertalet kolumner till hyllning av Tegnell skulle göra en flicka immun.”

Man skulle ju kunna tro, att ett repetitivt applåderande av Sveriges coronastrategi skulle vara ett skydd.

Man skulle ju kunna tro att flertalet kolumner till hyllning av Tegnell skulle göra en flicka immun.

MEN NÄHÄ.

Vad är det för poäng med att få corona nu när alla andra har det? Helt ospeciellt.
Helst skulle jag vilja att det var lite som i den där dikten med ”stop all the clocks, cut off the telephone.”

Fast det är ju en begravningsdikt, nu ångrar jag att jag skrev så.

Dag fem. Inga rena trosor, är nere på bikinihyllan nu. Ett par svarta illasittande från Filippa K.

Så himla dyra och aldrig någonsin på min sida. Inte kunde väl jag veta att de inte skulle sitta likadant på mig som på modellen på hemsidan. Sånt borde de informera om.

I smyg är jag lite arg på hur det pratas om corona, att sjukdomen är ”förrädisk” och sådant.

Jag vill att smittor ska vara som folk är mest; lite puckade, ej beräknande och ganska snälla när allt kommer omkring.

Det är förstås bra att vara rädd för corona så att man håller avstånd och inte går på fest, sådana saker. Men det är lite mindre praktiskt att vara rädd för corona när man HAR corona.

Särskilt för de av oss som tror att vi ska dö lite när som helst av lite vad som helst hur ogrundat som helst.

2016 skulle jag resa till Kenya. Kvällen före avfärd kände jag mig krasslig och tog någon slags oral lösning, som flickan sa, sen bad jag Joachim hälla upp ett snapsglas Jägermeister.

För Jägermeister är bra för halsen, det säger min pappa.

I en dramatisk rörelse tömde jag innehållet i bägaren och inom ett ögonblick hade halsen svullnat upp. Om ni tänker er en bestämd, resolut och nypstark lägerledare som vill få in alla ungar i bussen i tid eftersom han som kör bussen är lägerledarens man och nu trampar han passivt aggressivt på pedalen. Lägerledaren knölar ihop den sista sovsäcken, trycker ner den i påsen och drar ihop snöret så hårt att gnistor flyger och tänder den slocknade lägerleden.

Som att strypa en jättefet hund. Ögonen poppar ut. Livet är slut.

Eftersom jag precis har kvällsduschat så kryper jag naken ut i köket till Joachim den där vårkvällen 2016.

 

Kan ni se mig? Naken, på alla fyra, håret vått nerför kinderna, pekandes på halsen, väsande ”ring 112” genom den hopsnörade halsen som ser ut som ett slutet analkryss.

Joachim reser sig från husbondens plats och lyfter väggtelefonen.

Hur lång tid passerar? En evighet? Mitt liv?

Jag känner återigen luften passera. Dödsångesten släpper.

Joachim lägger på luren. Han hade bara slagit två ettor och sedan stått och tittat på mig. Man kan ju undra om han älskar mig alls. Man kan ju undra om jag ska sova med ett öga öppet fortsättningsvis.

Jag överlevde mitt blandmissbruk, jag ska nog klara corona också, hur lömsk den än är.

Nu ska jag suga livet ur en vattenmelon som min mamma har lämnat vid brevlådan.

Och så ska jag akta mig noga för att ta emot råd från en Jägermeisterfarbror som fortfarande kallar värktabletter för pulver och försöker betala med check på Ica.