Jag kommer att sakna Trump
Vad ska vi göra nu på kvällarna framför datamaskinen, när den fria världens hårfagre ledare byts ut mot en tråkmoster?
Vi har knarkat Trump som heroinister, dagligen kollat CNN och Fox med skräckblandad förtjusning, gått in på MSNBC och New York Post för att hitta smaskiga nyheter, besökt Breitbart och Washington Post i jakten på sensationer.
Nu sitter vi här, hänvisade till imbecilla tårt- och bantningstävlingar i tv och flinande selfies i sociala medier, där den genomsnittliga grandiositeten inte ens når till fotknölarna på den notoriske narcissisten Trump.
Vi har förlorat underhållningen. Livet har blivit tristare.
Han är ju en osannolik man som sminkar sig orange, ljuger offentligt flera gånger om dagen, hävdar att coronan är en förkylning som strax försvinner, föreslår injicering av blekmedel som bot mot sjukdomen, tipsar om att man fixar brudar genom att hugga tag i fittan på dem, flörtar konsekvent med rasister och högerextrema våldsverkare, inte betalar sina skulder, än mindre skatter, hycklar sin kristna tro, sparkar alla anställda som ifrågasätter hans idéer, hyllar diktatorer, kallar sig “nationalist” men gör affärer med Kina, Ryssland och Saudiarabien, inte orkar läsa nödvändiga rapporter, skickar tårgas på fredliga demonstranter, ägnar kvällarna åt maniskt twittrande framför tv:n, besöker sina egna golfklubbar i genomsnitt var femte dag och ändå har klarat sig genom “checks and balances” hela ämbetsperioden.
Han har – till skillnad från tidigare presidenter i USA – varit motståndare till “eviga krig”. (Om vi bortser från t.ex. Afghanistan, Jemen, Irak och den ökande vapenförsäljningen). Fredsvän var han redan då han lyckades undvika att åka till Vietnam med hjälp av ett läkarintyg om hälsporre. Han gillar inte generaler och har kallat USA:s soldater som stupade under Andra Världskriget “losers”.
År 1605 utgavs Miguel Cervantes första del av skälmromanen Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha.
Böckerna blev en del av världslitteraturen.
På vissa sätt finns likheter mellan Don Quijote och Donald Trump. Båda är riddare av den sorgliga skepnaden. Båda befinner sig i konstant kamp mot väderkvarnar. Den ene i blind, god tro. Den andre i renodlat, cyniskt egenintresse. Den ene red på hästen Rosinante, den andre grenslar sin justitieminister. Don Quijotes vapendragare hette Sancho Panza och red på en åsna. Trumps kalfaktor heter Rudy Giullani och rider amerikansk advokatyr.
Skillnaden är förstås att den moderna pajasen med fäbless för honnörer haft tillgång till den så kallade fotbollen, väskan med avtryckarna för mer än 4000 kärnvapenbestyckade missiler.
Biden då. Blek yrkespolitiker sedan ett halvsekel med ett rasistiskt förflutet. Någorlunda normal för övrigt. Tydligen det bästa världens största ekonomi har att erbjuda. Många väljare lär bli bli besvikna.
I vilket fall som helst kommer jag att sakna Donald Trump.
Hur fascinerande är det inte, att se en man som slutligen pekats ut som förlorare ändå svinga twittersvärdet och skalda: “JAG VANN DET HÄR VALET, STORT”, för att strax därefter bege sig till golfbanan?
Författaren och journalisten Anne Applebaum, som bland annat skrivit om Stalins Gulag, medverkar regelbundet i The Atlantic. På hennes egen hemsida finns bland annat en analys av Mussolinis framträdanden jämfört med Trumps. Och en längre essä om ansvaret hos dem som stött honom, råttorna som nu lämnar det sjunkande skeppet. Mycket godis för oss med begynnande Trump-abstinens.
Enligt Fox News lade presidentkandidaterna 84 miljarder kronor på annonser i valkampanjen. Mest någonsin i en amerikanska valrörelse. Det är pengar, det med.