Att skida är nödvändigt, att leva är inte nödvändigt

Arkivbild.

Coronavirusets vägar äro outgrundliga. Med tanke på hur pandemin fick fäste i Europa för ett drygt år sedan var det ändå ingen högoddsare att skidorterna skulle bli ett problemområde igen. Trots det far svenska sportlovsfirare just nu till fjälls i klasar. Det är ju så hälsosamt och stärkande där.

Enligt Folkhälsomyndigheten är prognosen för att klara smittspridningen bättre än i Alperna för ett år sedan, så länge man ”planerar för att hålla avstånd”. Jag inbillar mig att detta triggar samma typ av hybrismänniskor som trotsar eldförbudet under torra somrar: Hallå, man har väl grillat förr!

Tillbaka från första sportlovsveckan valde flera regioner att stänga sina högstadieskolor och gymnasier och övergå till distansundervisning i veckan. Flera har redan aviserat att man följer efter. Det är ett tilltag som slår hårdast mot de elever som inte har tillräckligt mycket utrymme och lugn för att plugga hemifrån på egen hand. Eller, om man vill, mot de barn vars familj inte har råd att åka till fjällen.

Att skida är nödvändigt, att leva är inte nödvändigt. Det hade kunnat vara Skistars slogan i år, i alla fall om någon av deras copywriters hade haft lite galghumor och bildning inom antik historia (jag gissar att både och är för mycket begärt). Dessvärre börjar mönstret bli bekant.

När pandemin bröt ut för snart ett år sedan gjorde Sverige tvärtemot de flesta andra länder och bestämde sig för att bara isolera riskgrupperna. Våra pensionärer är både aktiva och självständiga, och till skillnad från södra Europa sambor de inte heller med sina barn och barnbarn, resonerade beslutsfattarna. Detta gäller i stor utsträckning de etniska svenskarna. Men Sverige är nu också ett invandrarland, något som både Folkhälsomyndigheten och regeringen rimligtvis känner till. Efter den första covidvågen slog forskare larm om hur dödligheten bland svenskar födda i Syrien, Irak och Somalia var betydligt högre än jämförelsegrupperna.

Smittspridning är komplexa saker. Det finns både socialt strukturella och hälsomässiga skäl till att människor med utomeuropeiskt ursprung drabbas hårdare av covid-19. Möjligen finns det också marginella genetiska förklaringar (juryn är fortfarande ute och överlägger i ämnet.) Att trångboddhet och serviceyrken med mycket sociala kontakter är typiska riskområden att utsättas för covid-19 står däremot utom allt tvivel. Men trots att både buss- och taxichaufförer tillhörde de mest drabbade yrkena var det bara vårdpersonalen som fick spridda applåder under coronans utbrott förra året.

Våren 2020 fylldes tidningar och sociala medier med tips på hur hemarbetare skulle strukturera det nya livspusslet, lösa ergonomin framför datorn och hålla depressionen stången. Året då ”hela Sverige” arbetade hemifrån gick i själva verket två av tre svenskar till jobbet nästan varje dag. Vad byggnadsarbetare, lokalvårdare och matvarubud skulle tänka på för att bearbeta coronademonerna framgick aldrig riktigt.
Smittskyddet i Västra Götaland nämner fjällturismen på sportlovet vecka sju som en bidragande orsak till distansundervisningen också för grundskolan. På måndag får eleverna gå tillbaka till klassrummet. En vecka anses nog för att dämpa smittorisken på högstadier och gymnasieskolor.
Och man börjar undra: Är den svenska coronastrategin i själva verket primärt en överlevnadsguide för medelklassen?