I varje ton hönsskit ryms tusen kilo möjligheter
“Tänker du samma som jag?”, skrev jag till min vän Fredrik och bifogade en länk till artikeln om att Lunds kommun ville stoppa studenternas valborgsfirande i Stadsparken med hjälp av hönsgödsel.
“Hahaha”, svarade Fredrik. “Ja! Vi hyr bil och åker dit!”.
Anledningen till att vi gick igång så värst på festförebyggandet i Lund är inte för att vi hatar folk som har kul (även om just burkciderspeedade lundastudenter balanserar farligt nära gränsen för hur kul man borde få ha i relation till hur lite samhällsnytta man gör).
Nej, det beror snarare på att vi precis tog över en odlingslott på Valdemarsro. I detta rike är hönsskit hårdvaluta. Det är doping för jorden. Därför kan ni säkert förstå att vi blev lite till oss när vi fick höra att grannkommunen hade dumpat ett ton rent crack mitt i city.
Innan jag ägnar ännu mer spaltutrymme åt att prisa hönsbajsets kvaliteter som trädgårdsgödsel (risk finns) vill jag passa på att be om ursäkt.
Jag är ledsen ifall ni kom hit i tron om att jag skulle ha en “hot take” på det inställda Valborgsfirandet. Det kommer tyvärr inte att hända.
Faktum är att jag inte ens skulle kunna uppbåda en åsikt om jag så var under pistolhot. Världsliga ting som fest och social distansering bekommer mig inte längre, ty jag har fullt upp med att skapa de bästa förutsättningarna för mina specialbeställda kulturfröer.
Jag inser att föregående mening, i kombination med min påfallande självbelåtna byline, gör det lätt att kategorisera mig som ännu en kille som tvunget måste berätta för alla om sitt nyfunna fritidsintresse. Må så vara. Jag bryr mig inte. Om gröna fingrar är ett brott vill jag vara kriminell!
(Samtidigt: är man ute efter att kritisera kolumnister för svagbegåvat nischinnehåll tycker jag gott att man kan rikta blicken mot den armé av branschkollegor som inte kan sluta skriva om livet som småbarnsförälder istället. Jag vill hävda att deras generiska hittepå är långt värre än den samlade outputen från Sveriges alla hobbymän tillsammans.)
Som ni märker försöker jag kratta till mig lite spelrum innan jag kan gå vidare här.
För trots att det ligger i den nyfrälste killens natur att skohorna in sin favoritsyssla i varje given situation är det inte utan att det tar emot en aning denna gång.
Jag har nämligen varit fast här förut. I hobbysnåret.
Min flickvän säger att hon tycker att det är fint att jag brinner så mycket för mitt nya projekt. Men menar hon det? Jag kan inte riktigt avgöra.
Ibland, som när jag häromdagen satt och pågick om vilket “mikrobiologiskt harem” vår kompost kommer bli efter att jag boostat den med en kasse förmultnad tång från Ribban, är det som att hon får något fjärran i blicken. Hon bara försvinner iväg. Bort från informationskulsprutan som är min mun.
Jag klandrar henne inte.
Det är inte bara antalet ord som är fler än vanligt. Det är även vilka ord som används. Och i vilket tempus.
Jag har nämligen fått för mig att man ska prata om sina odlingsfienden i bestämd form.
“Sorken”. “Snigeln”. För att inte nämna “pissmyran”.
Jag kommer på mig själv med att skaka på huvudet och muttra deras namn, flera gånger om dagen. Det känns alltid lite skönare efteråt, som att artikulerandet på något sätt behövs för att jag ska känna att jag har koll på motståndet.
Samtidigt gäller det att inte fastna i detaljer. Det är det som är det fina här. Att själva odlingens dramaturgi tvingar en att blicka framåt.
Även om jag gärna hade velat har jag inte tid att lapa åt mig av all expertkunskap på ämnet. Fastnar jag med näsan för långt upp i forumtrådarna får vi ingen skörd. Så enkelt är det.
Jag förstår att dessa insikter kan ses som banala, till och med i ett amishsamhälle.
Men ni får ha i åtanke att det här är skrivet av någon som försöker bli ridd ett gravt twitterberoende. För så är det. Det kan jag lika väl vara öppen med.
Jag har varit hooked i över 10 års tid nu. Hålögt uppkopplad som mot ett matrix, ständigt scrollandes på jakt efter det senaste.
Ibland känns närvaron på appen värdefull, givande rent av, men oftast inte.
Ola Söderholm och Johannes Nilsson pratade om det här i podcasten Stormens Utveckling för någon vecka sedan (avsnittet heter passande “Inget är kul på internet”). Hur alla twitterbitna har gått in i en slags förhöjd beredskap under coronapandemin. Att det känns som att man går i upplysningskrigets frontlinje.
“Det är på allvar nu, och ingenstans är det på mer allvar än på Twitter”, säger Johannes Nilsson.
Jag känner igen det där. Allt för väl.
Ironiskt nog lyssnade jag på podcastpratan om twitterberoende medan jag stod och grävde på lotten. Jag är inte mycket för att uttolka tecken i naturen annars, men fan vet om det här inte kändes som ett.
Det var som att jag äntligen kunde se evighetsscrollandet för vad det faktiskt är: en vidrigt begåvad tidstjuv. Jag blev lite nöjd av att tänka på det i relation till min nya hobby.
Odlandet är primitivt men bra mycket tydligare i sitt orsakssamband. Det enkla i detta gör mig gott, känns det som.
För som så många andra går jag halvt famlandes genom livet. Sökandes.
Det är inte alltid helt lätt att få styr på tankarna (vilket kanske märks på sättet som den här texten promenerade iväg från det ursprungliga hönsgödslet i Stadsparken). Men jag kämpar på. Vattnar det jag sår. Byter ritual mot ritual. Förbannar sorken. Pratar hål i huvudet på min flickvän. Doftar möjligheter i stanken av firandet som inte fick bli av.
Jag vet inte om den här nya grönsaksoptimismen är här för att stanna, men den ger mig i alla fall mer välbefinnande än den ständiga tyckofonin på Twitter just nu. Det räcker gott och väl.