Mejla

Oisín Cantwell

Kvinnan gråter då avhuggna huvuden visas

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

KOLUMNISTER

I en chatt skrev pojken att ”mamma vill dö här”.

Kvinnan, åtalad för att ha gjort sin son till barnsoldat åt mördarsekten IS, tittar upp mot åklagaren.

– Jag vet inte varför han uttryckte sig på det viset.

Det är den tredje rättegångsdagen i Stockholms tingsrätts underjordiska bunker till säkerhetssal och det är så mycket kvinnan inte vet.

Eller om det nu är så att hon låtsas inte veta; maken och sonen stupade i strid, de mindre barnen är omhändertagna, livet som hon kände det är över, risken för fängelse är överhängande.

Några journalister sitter på åhörarplatserna, Sveriges Radio, SVT, Aftonbladet, medieintresset är ljumt.

För inte många år sedan handlade alla rubriker om detta, terrorlagar, män och kvinnor som återvände från länder långt borta efter att ha deltagit i det heliga islamistiska kriget, imamer som inte gick att utvisa.

Men så tog gängmorden över, pandemi bröt ut, intresset förflyttade sig.

 

Åklagare Reena Devgun smattrar iväg sina frågor, biter sig envist fast, det är uppenbart att hon har förberett sig väl.

– Vad tyckte du om att din son hade vapen?

– Jag tyckte inte om det. Jag tyckte inte om situationen. Vad skulle jag, som var gravid, göra i ett land där det pågår krig?

Det är som sagt mycket den här kvinnan säger sig inte veta. Som exempelvis hur hon ens hamnade i Syrien.

Våren 2013 ryckte IS fram i Irak och Syrien, provins efter provins erövrades, stad efter stad intogs, snart skulle kalifatet utropas.

Den misstänkta krigsförbrytaren, uppvuxen i västra Sverige, bodde i Egypten, nu åkte hon för att träffa sin man i Turkiet, de tog bil från flygplatsen, åkte i timmar, förbi en flod, stannade i en by.

Maken berättade att de var i Syrien, det var här de skulle bo, i Salqīn, Idlibprovinsen.

– Jag blev chockad och rädd. Han var klädd för strid och hade vapen i bilen.

– Frågade du varför han var klädd så där, undrar åklagaren.

– Ja, han sa att han var med i IS.

 

Kvinnans berättelse är måhända inte ett under av trovärdighet, men det är upp till åklagaren att överbevisa henne och att övertyga rätten om att hon har gjort sig skyldig till ett grovt krigsbrott genom att låta IS använda sonen som soldat då pojken bara var 13.

Något som kan bli svårt. Kriminalitet av detta slag, begången i ett land långt borta, dit svensk polis inte kan åka för att utreda, är inte det enklaste.

Dessutom är målet som sådant unikt, det finns inga liknande fall att luta sig mot.

Lunchen kommer, lunchen går, på och av med kriminalvårdens handbojor, det mesta är sig likt.

Genom sitt fönster såg hon hur sönerna deltog i träningsläger, vapen förekom, tydligen handlade det alls inte bara om övningar i kampsport och löpning, hon hade blivit lurad.

Åklagaren spelar ut ytterligare ett kort, dokumentation från IS som visar att sonen tillhörde en brigad.

– Det vet jag ingenting om.

Bilder på sonen visas på en skärm på väggen, bilder tagna i hemmet, han är så liten, klädd i någon slags uniform, han poserar med ett automatvapen.

– Han rengjorde sin storebrors vapen. Det var ingenting jag tyckte om.

 

Solen skiner i Stockholm denna januaridag, obönhörligen avslöjande smutsen och skavankerna och allt det trasiga.

Men i säkerhetssalen, den underjordiska, existerar inga årstider, hit når inte solen, det är som om tiden står still.

Åklagaren visar ytterligare en bild, sonen står på ett torg, beväpnad, han håller upp ett finger i en segergest, bredvid honom står en vuxen soldat, även han en segrare.

I bakgrunden syns avhuggna huvuden som har placerats på ett staket.

Kvinnan gråter nu, tårarna kommer lägligt, hon svarar inte på frågan som ställs.

– Det är så smärtsamt i häktet, det går inte att förklara.

Av: 

Oisín Cantwell

Publisert:

LÄS VIDARE

Misstänkta 49-åriga kvinnan: ”Jag har aldrig använt våld.”

ÄMNEN I ARTIKELN

Syrien

Krigsbrott

Irak