Att resa är överskattat

Det är en allmänt accepterad sanning att man ska sträva efter att resa. Men de två gånger jag varit utomlands förstod jag inte riktigt tjusningen, skriver Moa Alfredsson.

Vi har inte varit utomlands på nästan tre år, säger han uppgivet. Nu sitter han uppe varje kväll och letar passtid. Kommer han lyckas hitta någon inför den planerade veckan i Spanien? Ingen vet. Det är som en actionfilm. Kommer hjälten hinna fram i tid? Jag gillar inte att resa, säger jag för att liksom bidra till konversationen. Ett förstående litet leende. Flygrädd? Nä, jag bara föredrar att vara hemma. Han stirrar på mig. Blicken är tom. Det är som att jag sagt något på ett språk han inte förstår.

 

Det är en allmänt accepterad sanning att man ska sträva efter att resa. Har man inte råd att resa ska man jobba för att få ihop pengar för att kunna resa i framtiden. Men de två gånger jag varit utomlands (tre om man räknar Danmark) förstod jag inte riktigt tjusningen. Visst var det kittlande att flyga första gången. Att få bli en av dem som vet hur det känns när ett plan lyfter. Men väl på plats kände jag mig egentligen bara överväldigad och längtade hem. Starkast var upplevelserna efteråt – när jag berättade om dem eller visade bilder.

Visst fattar jag att det kan vara utvecklande att resa (”jag reser för att förstå andra kulturer”). Jag bara vägrar att sätta ett likamedtecken mellan intressanta och beresta människor. För ska vi vara ärliga ser de flesta hotellen, restaurangerna och stränderna på folks semesterbilder likadana ut. Jag har en känsla av att du förmodligen får en större förståelse för världen efter ett år inom kundtjänst – än vad du får av att kunna bocka av alla kontinenterna med knappnålar på kartan. Detta ständiga avbockande av upplevelser. Ibland undrar jag om jag ens kan bli berörd av en film eller bok längre. Kanske i fem minuter. Men sen är det dags för nästa.

 

Jag kan förundras över hur ”ska ni resa något i sommar?” blivit en normal del av konversationer med människor man inte känner eller vars ekonomi man inte vet någonting om. Borta är dagarna då man inte utgick ifrån att alla hade råd att resa. Sådär som det var i skolan. När man aldrig samlade in pengar till klassresor via föräldrar eftersom man visste att alla inte hade möjligheten att bidra. Har vi glömt att resa är lyx? Och lyxigast av allt är att så fort du befinner dig i ett annat land kan du tillåta dig själv att göra exakt samma saker du skulle gjort hemma. Med skillnaden då att samtidigt som du bygger på din bränna bygger du också på din personlighet.

 

När jag tänker på resehetsen tänker jag ofta just på föräldrar som känner pressen. Vi gjorde väl ändå en hel del när du var liten Moa? Kommer du ihåg när vi var på den där campingen och tältade? Nej, jag kommer bara ihåg att vi åkte hem en dag tidigare för att det började regna. Vi hyrde film och åt godis i soffan i stället. Det är det jag kommer ihåg. För barn skiter i resor. De vill bara vara med sina föräldrar. Det är vuxna som av någon anledning blivit besatta av att byta plats.

 

Följ ämnen i artikeln