Hur långt har vi egentligen kommit?

Min absoluta favoritkrönikör Annika Marklund (Sofis Mode), ställde sig frågan så här tio år efter Fittstim om vi verkligen kommit så långt: Är vi inte bara mer renrakade och läppglansigare än någonsin?

Fittstim-tider. Då hade vi Fröken Sverige. Nu har vi ett gäng nästintill perfekta modebloggerskor. Då var det fred på jorden som gällde, nu är det krig om utförsäljningen på Acne. Då vek landsortsbrudar ut sig i nästan inga kläder i killmagasin och vi spottade på dom, nu viker Carolina Gynning ut sig i sin egen blogg och alla älskar det.

Systerbok till Fittstim i slutet av 90-talet var Bimbobakslaget av journalisterna Jenny Östergren och Kristina Thulin. Dom gav sig ut efter svar på frågan vem som egentligen föder och göder idealen och vilka som här på hemmaplan styr den industri som världen över drar in så fruktansvärt mycket pengar. Men boken blev ett glas vatten. Inte på grund av att författarna skrev dåligt, inte alls, utan för att jag på riktigt inte tror att det går att granska modeindustrin med mindre än antingen en person som känner industrin väl eller med dolda kameror eller bandspelare. Utåt sett dricker fortfarande alla pinnsmala modeller mycket vatten och äter som hästar och moderedaktörerna älskar visst kvinnor i alla storlekar det är bara det att provplaggen görs i storlek 36 och dom retuscherar inte alls så mycket som det påstås.

Modeindustrin pratar gärna om att dom jobbar med konst, men ansvar - moi? Vissa av dom säger i och för sig inte mycket överhuvudtaget om det inte gäller de tio basplagg av hög kvalitet som varje kvinna måste äga. Det vore kul att höra dom diskutera kroppar, åldrar, könsroller och föreställningar om vad mode är (varför är det fult att samtidigt både bära kort kjol och ha urringning?). Hur kan en bransch där de flesta med makt är kvinnor, pumpa ut så mycket... skittankar. På alla andra områden drömmer vi om att kvinnor ska ta mer makt men här har vi ett tidnings-Sverige som styrs av kvinnor och konsumeras av kvinnor. Varför händer inget? Vi kan ju inte skylla på männen. Alla mer eller mindre vetenskapliga studier visar att män gillar kött på rumpan och hatar utsvängda 70-tals jeans som ger cameltoe. Modeindustrin verkar mest vara ett fält där kvinnor får go crazy med sitt självhat (det gäller nog oss som köper också om vi ska vara helt rättvisa).

Martina Bonnier är modechef på Damernas Värld. Cia Jansson är modechef på Elle. Trots dessa två mäktiga medelålders kvinnor domineras båda tidningarna av rynkfria modeller som alla drar exakt samma minimala storlek. Är det till och med ett för stort risktagande att någon gång ibland ha en modell med storlek 40 i ett bikinireportage (ni ser, jag kräver inte mycket). Eller att illustrera sminkjobb med någon i deras egen ålder? Eller kan ni inte i alla fall berätta lite om varför ni väljer bort det?

På 90-talet var vi Fittstim-feminister på Charlotta Flinkenberg som blodiglar. Hon hade nästan inte en håltimme från oss och ofta blev påhoppen väldigt svartvita (det var inte så högt i tak på slutet av 90-talet, det är bättre nu). Å andra sidan var hon chefredaktör på Vecko-Revyn som var unga brudars bibel. Hon såg det som sin uppgift att finnas med i debatten. Men ingen kräver det av modejournalisterna idag (Flinkenberg är idag chefredaktör på Chic) och själva vill dom bara försvara konsumtion eller förklara varför mode faktiskt är hjärnkirurgi. Och på modevisningarna travar horder av vita spinkiga unga flickor för svenska märken och på första bänk sitter moderedaktörer (sida vid sida med sina styvsystrar modebloggerskorna) och ser allvarliga ut. En fin kvinna gapskrattar nämligen inte. Hon är heller inte hungrig eller vulgär. En riktig kvinna gör heller aldrig - jag upprepar aldrig - ett förhastat impulsköp. Hon bär inte för mycket färg. Hon fyller heller aldrig mer än 25 och hur det går ihop - ja, ser man på, det är ju faktiskt hjärnkirurgi.

Följ ämnen i artikeln