Pensionsröran bör vara över innan Rammstein spelar
Den politiska röran om pensionerna har utvecklats till en komedi som kräver ett sinne för svart humor för att uppskatta.
Niklas Olsson, chef över riksdagens kammarservice, suckar knappt märkbart, han tittar ut genom fönstret, väger orden.
– Man vill ju kunna slappna av under semestern, säger han försiktigt.
Det vill sannolikt även riksdagsledamöter kunna göra. Men de får faktiskt skylla sig själva om det senaste kaoset leder till att de tvingas upp ur hängmattan för att släpa sig till Stockholm för votering.
Turerna de senaste dagarna har varit så många och så komplicerade att en kort resumé känns behövlig:
I måndags morse kallade socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi till presskonferens och berättade att regeringen skrotar den överenskommelse om pensioner som Vänsterpartiet krävt för att släppa fram Magdalena Andersson.
I stället hade en höjning av garantipensionen med 1000 kronor förhandlats fram med Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
I gengäld skulle Annie Lööf & co släppa igenom regeringens vårändringsbudget.
Men det där gillade inte högerpartierna, som utnyttjade sin majoritet i Finansutskottet till att stoppa förslaget med hänvisning till paragrafer och formalia.
Det är viktigt att följa reglerna. Sverige är ingen bananrepublik, mopsade högern. Paragrafrytteri, fräste socialdemokrater.
Allt detta innan de arma väljarna ens hade hunnit återhämta sig efter förra veckans misstroenderöra runt justitieminister Morgan Johansson och en fräsande statsminister som hotade avgå.
I morse var det så dags för ny presskonferens. Finansminister Mikael Damberg och Åsa Westlund, socialdemokratisk ordförande i finansutskottet.
Det meddelades att regeringen senare under dagen kommer att rösta avslag på sin egen vårändringsbudget, i vilken pensionsöverenskommelsen ingår.
Har någonting liknande ens inträffat tidigare?
I stället blir det en extra ändringsbudget. Smaka på orden. Ändring och extra. Hur mycket ska det svenska folket behöva stå ut med.
Möjligen läggs den fram i kammaren nästa vecka. Eller så blir det först efter midsommar. Då riksdagen egentligen har stängt.
Samuel Beckett, författaren, absurdismens mästare, ler sannolikt från sin himmel.
– Jag tror att väljarna vill ha tydliga besked. Det här inger nog inte förtroende, säger Niklas Olsson.
Han är en stor karl med fast handslag och vänliga ögon. Han har jobbat i riksdagen sedan 1987. Ingvar Carlsson var statsminister på den tiden.
– Jag var 23 år och såg en annons i tidningen om att riksdagen sökte vaktmästare. Det lät kul.
En liten tv är påslagen i hans tjänsterum. Politiker står i talarstolen i kammaren längre ner i korridoren och bråkar med varandra. Finansutskottet begår debatt.
– Kan vi lägga undan populismen och ta ansvar, vädjar centerpartisten Martin Ådahl, som tycks ha glömt att hans egets partis vägran att välja sida är en starkt bidragande orsak till den här mandatperiodens elände.
Det gäller inte minst pensionerna, som efter en blocköverskridande uppgörelse på 1990-talet har hållits utanför det partipolitiska käbblet och varit fredade från valfläsk och ekonomiskt oansvariga utspel.
Långsiktig trygghet garanterades. Det har tjänat Sverige väl.
Men den politiska mognad som en sådan lösning förutsätter finns inte längre. Politikerna har regredierat och befinner sig plötsligt i puberteten igen.
Numera kommer överbud från vänster och höger och mitten och även om vissa grupper kortsiktigt är vinnare, så kommer anarkin på sikt att göra oss alla till förlorare.
– Det är över 50 grader varmt i Indien, säger miljöpartisten Janine Alm Ericson i Niklas Olssons lilla tv.
Klockan börjar närma sig elva. Snart ska han in i kammaren. Sätta sig diskret strax bakom talmannen. Hjälpa riksdagsledamöter med manus, serva stenograferna, fixa strulande teknik.
Han pratar utpräglad stockholmska. Uppvuxen i Solna, men håller på Hammarby. Har två döttrar.
– Ibland pågår debatter till tio, elva på kvällen. Det kan bli sent.
I riksdagens pressrum håller Sverigedemokraten Henrik Vinge låda. Någonting om elförsörjningen. Två reportrar på plats, varav den ene ställer sig upp och går inom någon minut.
TT:s nestor Owe Nilsson går förbi och kan inte låta bli att skryta om att han i en artikel redan i går lyfte att regeringen möjligen gör tumme ner till sin egen budget.
– Socialdemokraternas pensionsuppgörelse har sågats av experter, dundrar Jakob Forssmed, Kristdemokraterna, i talarstolen.
Talman Andreas Norlén ser en smula uttråkad ut. Kanske är han besviken. Det såg ut som att han skulle spela en viktig roll i turbulensen och avgöra om regeringen skulle få lägga fram sin budget.
Men det var innan de senaste turerna.
Det är glest i kammarfoajén. Numera är parlamentariskt kaos så vanligt förekommande att endast de mest förhärdade politikreportrarna är på plats.
Finansminister Mikael Damberg har äntrat talarstolen.
– Vi borde prata mer om pensionerna. Det handlar om respekt för dem som har byggt detta land.
Han är en av många politiker som har skäl att lyssna på Finanspolitiska rådet, som i sin senaste rapport varnar för urholkad budgetdisciplin och som anmodar samtliga riksdagspartier att skärpa sig.
Debatten pågår timme efter timme efter timme. Strax före tolv är den över. Ekonomiska talespersoner väller ut ur kammaren och möts av framsträckta mikrofoner.
De upprepar samma saker som de har sagt de senaste dagarna. Berömmer sig själva. Kritiserar motståndarna.
Damberg håller ännu en presskonferens. Han säger samma saker som i morse.
Niklas Olsson är 56 år gammal. En ålder då människor på allvar börjar fundera på pensionen.
– Jag hoppas att den blir okej, säger han.
Arbetspasset i kammaren är över. Strul med en kortläsare hotade, men det gick bra.
Snart är det dags för semester. Om nu inte något nytt politiskt kaos bryter ut.
I slutet på juli ska han till Göteborg. Rammstein, tysk rock, hård och mörk, spelar på Ullevi.
– Vid det laget är väl allt detta kaos äntligen över.