Polis fälls för vållande till annans död i unik dom

En polis dömdes i dag för att ha vållat en mans död i samband med ett ingripande.

En principiellt viktig dom – för första gången har ansvaret för polisgrepp prövats juridiskt.

Bakgrunden till det tragiska dödsfallet i ett hyreshus på Lidingö i november förra året var en insats av ett slag som, i varje fall till en början, inte är alldeles ovanligt för en polis.

Det slogs larm om att en påtänd man betedde sig aggressivt och irrationellt och de två poliser som kom till platsen tvingades använda våld för att gripa honom.

Den fysiska tumulten inleddes i en lägenhet, fortsatte i trapphuset och slutade ute på trappen till huset.

Polisen som i dag dömdes upplevde det som att mannen försökte ta hans pistol och pepparsprejade honom, men det fick ingen effekt.

Handfängsel räckte inte och när mannen låg på mage på en trappavsats pressade en av poliserna ner honom mot marken med sitt ben och sin kroppstyngd.

Efter någon minut upphörde mannen att andas och obduktionen skulle senare visa att han hade drabbats av hjärtstopp.

 

I fall som dessa består bevisningen vanligtvis av de inblandade polisernas berättelser, rättsmedicinsk undersökning och i förekommande fall vittnesmål.

Men en kamera på en sopbil som av en slump befann sig på platsen filmade hela händelseförloppet.

Åklagare Per Nichols ansåg att det som syns på filmen är ”mycket besvärande” och väckte åtal för vållande till annans död.

Han ansåg att våldet som användes borde ha avbrutits så fort poliserna fått på mannen handfängsel, en inställning som inte förefaller orimlig.

Ett polisingripandet på Lidingö slutade med att en man dog.

Men det fanns också ett alternativyrkande, tjänstefel, i händelse av att domstolen inte skulle vara av åsikten att polisen vållat mannens död.

Ett tecken så gott som något på att bevisningen inte är klockren och att åklagaren inte var helt säker på sin sak.

Till saken hör nämligen att två experter som vittnade om dödsorsaken kom fram till delvis olika slutsatser.

Rättmedicinalverkets läkare anser att polisinsatsen ledde till att mannen kvävdes och att hjärtat slutade slå.

Men försvarsadvokat Tobias Enochson hade ordnat fram en annan rättsläkare som drog slutsatsen att mannen dog till följd av försurning i blodet. Kraftig övervikt och höga halter amfetamin i blodet kan ha bidragit till hjärtstoppet.

 

När två experter har olika åsikter brukar domstolen fastna för den version som är mest gynnsam för den åtalade.

Av det enkla och uppenbara skälet att domarna är lekmän och inte har en aning av vilken slutsats som ligger närmast sanningen och att det då är lika bra att fria.

Men Stockholms tingsrätt landar i slutsatsen att även om experterna har olika åsikter om dödsorsaken, så håller de med varandra i stora delar av det medicinska händelseförloppet.

Tillsammans med sopbilens film är bevisen tillräckliga. Dagsböter och villkorlig dom.

 

Det här målet är principiellt viktigt. Polisen gör en dryg miljon ingripanden per år. Det senaste årtiondet har sex personer avlidit i samband med våld från polisens sida.

Men aldrig tidigare har det prövats om en polis gjort sig skyldig till vållande till annans död efter en fasthållning av detta slag. Domen är således unik.

Det är inte minst mot denna bakgrund viktigt med en noggrann prövning och att även hovrätten får säga sitt.

Men det finns ytterligare aspekter i detta ärende som inte är oväsentliga.

Båda poliserna var gröna. Ingen av dem har arbetat längre än ett år. Borde inte en rutinerad kollega vara med på en utryckning som mycket väl kan bli komplicerad?

Kanske är det här bara en lika tragisk som logisk konsekvens av den politiska tävlingen i att snabbt öka storleken på polismyndigheten. För många nybörjare i förhållande till poliser som har varit med ett tag.

En annan fråga som det finns anledning att ställa är om en polis som vållar en medmänniskas död ska få ha kvar arbetet.

Personalansvarsnämnden har i ett yttrande till tingsrätten förklarat att polisassistenten får behålla sin tjänst även i händelse av fällande dom.

Det går att argumentera för att myndigheten borde inta en annan hållning i så här pass allvarliga fall.

Följ ämnen i artikeln