Fichtelius dokumentär ingen vettig berättelse

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-27

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När uppgifterna om Erik Fichtelius och Göran Perssons gemensamma projekt halkade ut i offentligheten efter valet 2002, lät man förstå att den blivande tv-dokumentären skulle ses som en dagbok på film om en statsministers tid vid makten.

Det lät som ett intressant projekt men också vanskligt.

Hur skulle dagbokens karakteristiska privata tonfall gå att förena med den underförstådda intentionen att allt av intresse skulle publiceras? Kunde man använda dagbokens idiom, den uppriktiga och personliga redovisningens språk och form, när man talade till en intervjuare med en riggad kamera?

När Sveriges intresserade allmänhet nu har sett fyra timmar av denna filmdagbok på tv är det bara att konstatera att Perssons och Fichtelius företag var just så vanskligt som det fanns anledning att befara. Upplägget visade sig vara ”varken hackat eller malet” som vi säger på finlandssvenska och personligen har jag ytterst svårt att bilda mig en uppfattning om vad jag har sett.

Erik Fichtelius lockade utan tvekan Persson till att i sina monologer anslå dagbokens personliga och oförbehållsamma ton. I dokumentären säger han vad han tycker, rakt ur hjärtat och de förklenande omdömena är legio.

Detta är i och för sig något som kännetecknar dagboken som fenomen. Dagboken anförtros hemligheter men dagboken är i hög grad också ”slasktratt”. I den säger man det som inte får sägas högt, i den tar man till ord och inga visor, i den prövar man förbjudna tankar.

Går vi till Tage Erlanders dagböcker, som Persson också hänvisar till när han definierar sina egna ambitioner i Fichtelius dokumentär, finner vi att Erlander resonerade om stort och smått precis som Göran Persson, att han blandade det politiska och privata precis som Persson fast han skildrade fler politiska beslutsprocesser i sina dagboksblad än Persson gör inför Fichtelius kamera.

Sist men inte minst kunde Tage Erlander fälla utomordentligt bitska omdömen om folk i sin närhet fast

han oftast var mindre grov än Persson, mer underskruvad. Men elak var han.

Allt nog, vad Göran Persson anförtror sin ”kära dagbok” är i sig sådant som brukar hamna på dagböckernas handskrivna sidor och förvisso även väcka uppståndelse om och när materialet publiceras. Skillnaden mellan Perssons alster och de gängse är dels formen, dels perspektivet.

Gängse dagböcker består av text, Perssons av redigerade filmstumpar. Text slår an andra mentala receptorer hos oss människor än en livs levande person i tv, någon som tillåter sig diverse tölpaktiga fasoner inför granskande objektiv.

Gängse skriftliga dagböcker ger man offentlighet – om man gör det – långt i efterhand då ”onda” och ”goda” kan betraktas i historiens ljus. I gängse publicerade dagböcker har dagboksskrivaren oftast uppnått ett historiskt intresse för sin person och sin gärning som gör även de mindre storslagna sidorna av hans eller hennes gärning intressanta.

I fallet Göran Persson och hans ”dagbok” i Sveriges Television finns inget sådant historiskt perspektiv. Där finns politisk nutid och en lätt kolerisk huvudperson som ganska grötmyndigt kommenterar sig och sitt pågående fögderi inför öppen kamera innan liken efter de dagspolitiska konfrontationerna har hunnit svalna. Det blir obehagligt.

Att dokumentären om Göran Persson fick en vacklande form som inte kunde härbärgera en vettig berättelse är inte Göran Perssons fel utan hans krönikörs. Erik Fichtelius har sannolikt varit så störd av den misstro han råkade ut för när Persson-projektet avslöjades att han inte har vågat den närhet och inlevelse i sitt objekt som hade givit dramaturgisk nerv, känsla och röd tråd åt skildringen.

Det är synd för Göran Persson är en mer mångfacetterad person än den vi fick möta i programmet om ”Ordförande Persson”.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln