De tränare som tafsade på oss var inte dömda
När det kommer till sexuella övergrepp har idrottsvärlden länge varit för okunnig, lat och naiv. Det står inte våldtäktsman i pannan på någon och pedofiler kan vara supertrevliga ledare eller fantastiska tränare.
I dag sänder SVT:s ”Uppdrag Granskning” ett program om en man som varit domare och tränare inom barn- och ungdomshandbollen i Stockholm trots att han för tio år sedan dömdes för sexuellt ofredande mot barn. Föreningarna och förbunden svarar samma sak: de visste inte.
En privatperson uppdagade domen och mannen fick lämna sin förening och Stockholms handbollförbund, men kunde fortsätta arbeta med ungdomar utanför Stockholm. Detta trots vetskapen hos Svenska Handbollförbundet som i programmet säger att det var ”obra att han fick vara verksam så länge”. Obra är ett milt ord beträffande bristande rutiner för barns säkerhet. Jag hade föredragit oacceptabelt, oansvarigt eller oförlåtligt.
Kunskapen måste nå ut till aktiva barn och ledare.
Jag har spelat handboll sedan barnsben. Vi diskuterade aldrig hur vi skulle bära oss åt om vi blev utsatta. Vänner från andra idrotter och dagens ungdomar säger samma sak. Även detta är fullkomligt jävla obra. Satsningar måste innehålla ett riktat fokus på hur kunskapen om till exempel visselblåsning och olika sätt att anmäla verkligen når spelarna. Därför behöver ledare gedigen utbildning för att trovärdigt kunna berätta för barn hur de rapporterar och därmed blir trygga nog att faktiskt göra det.
Registerutdrag räcker inte på långa vägar.
Vi kan inte garantera att inga barn utsätts för sexuellt våld inom idrotten, men vi kan kräva att allt görs för att minimera riskerna. Trots att mannen i våras hade uppdrag inom handbollen så försäkrar RF, förbundet och handbollsföreningarna att detta inte hade kunnat hända i dag med uppdaterade rutiner för registerutdrag. Detta känns något betryggande – men det räcker inte.
För registerutdrag räcker inte.
Senaste åren har flera övergrepp uppdagats inom sportens värld. Det som ska vara det roligaste som finns har för vissa barn blivit det värsta de vet.
Dessvärre anmäls bara ett fåtal av sexualbrotten. Lägg sedan till idrottens hierarkier, beroendeställningar, förtroenderelationer och unga åldrar så inser vi att alla förövare inte kommer att anmälas – än mindre dömas. De tränare som tafsade på oss var inte dömda för brott.
Men det florerade rykten om vissa ledare. Viskningar om att någon mot- eller medspelare blivit utsatt. Hintar om att passa sig extra noga för vissa tränare, överledare, förbundskaptener, sjukgymnaster, naprapater, fystränare eller domare. De var bästa kompisar med varandra, våra föräldrar, med oss. Vi var unga elitidrottare som ville spela i landslaget – de var vuxna män som aldrig fick en varning, anmälan eller dom.
För att värna våra barn måste vi plocka upp information som faktiskt finns, bryta tystnadskulturen och finna mer effektiva sätt att kommunicera mellan inblandade om ledares lämplighet. Det krävs möjlighet till förebyggande arbete som referenser vid rekrytering, men även att kunna uppdatera alla berörda efter att något skett. Med hänsyn till fenomen som folkdomstolar eller begränsande regelverk som GDPR och förtalsbrott är detta inte en helt lätt uppgift, men likväl så viktig.
Jag hatar när någon säger ”alla visste”. Varje rykte måste tas på allvar och utredas, oavsett vilken hög position den utpekade eventuellt sitter på.
Jag hatar också när någon säger ”ingen visste”. Varje missad bakgrundskontroll på någon ledare är ett svek mot våra barn.
Jag vill inte att riksidrottsförbundet, förbunden eller föreningarna svarar ”Vi gör redan mycket”. Jag vill att de svarar ”Vi kan göra mer” – och sen gör det.