Coronan leder till intelligentare kriminalpolitik
Möjligen är kriminalpolitiken på väg att nyanseras.
Socialdemokraterna och Moderaterna, de två partier som i slutändan betyder någonting i sammanhanget, tycks sänka tonläget.
Ett inlägg på Twitter i går av Oskar Magnusson, inrikesminister Mikael Dambergs statssekreterare, på gott och ont karriärsosse ut i fingerspetsarna, fick mig att inse att jag glömt hur det offentliga samtalet såg ut alldeles nyss.
”Finns skäl för politiken att lyssna till det polisens underrättelsechefer säger om gängvåldet”, skrev Magnusson.
Han länkade till ett inslag i vilket Ekots reporter Henrika Åkerman ambitiöst ringt runt till regionerna och lyssnat på kunnigt folk som påpekade att det inte räcker med skärpta straff.
Om vi vill få bukt med figurer som skjuter ihjäl varandra, säljer knark och förpestar tillvaron för hyggligt folk krävs insatser inte minst av socialtjänst och skola.
Nej, budskapet är inte originellt. Strävsamme Anders Thornberg har tjatat om vikten av att hela samhället hjälps åt i kampen mot gängkriminaliteten sedan han tillträdde som rikspolischef för snart tre år sedan.
Det ovanliga med Magnussons utspel var att han inte försökte ta partipolitiska poänger. Han vevade inte mot oppositionen. Den som vill kan rent av tolka in ett mått av självkritik i tweeten: Även regeringen borde börja lyssna.
Nu krävs det inget encyklopediskt kriminologiskt eller sociologiskt vetande för att begripa att det är en god idé att rikta insatser mot dagens barn om nyrekryteringen till gängen ska stoppas.
Tankefigurer av det slaget har dock varit ett finsmakeri som politiken i allt väsentligt inte vågat unna sig i en upphetsad tid där hårdare tag varit botemedlet till och med mot snuva och varje ansats till att prata om det förebyggande arbetet möts av hånflabb om fritidsgårdar.
Statsekreteraren är inte ensam. I sitt jultal härförleden var moderatledaren Ulf Kristersson inne på liknande tankegångar.
Han försatte givetvis inte tillfället att rapa de gamla vanliga fraserna – ”en ny regering kommer hårdhänt ta itu med dagens brottslighet” – men var på ett humör som i högersammanhang närmast är att betrakta som gråtmilt.
En stor del av talet gick åt till att prata om barn. Om treåriga Esmeralda som föddes med abstinensbesvär och som kom till en fosterfamilj. Om stelbenta lagar och byråkrati som försvårar insatser. Om vikten av att klara skolan.
Alldeles förvånande var inte utspelet. Kristersson är gammal socialpolitiker och det här är frågor som ligger honom varmt om hjärtat.
Men det är inte ens en månad sedan som moderatledaren presenterade ännu ett av alla dessa åtgärdsprogram mot islamistisk terrorism och att en så pass stor del av jultalet gick åt till att mässa om ”riktig prevention” överraskade.
Vad beror det på?
Kanske är det så att pandemin slukar allt syre. Nyss gick det inte en dag utan att regeringen kallade till presskonferenser och presenterade nya lagar mot gängen och oppositionen någon timme senare klagade på att det var för lite och för sent. Det tjattrades oavbrutet.
Men så drog coronan in och sopade undan debatten lika obönhörligt som ett regn som tvättar asfalten ren från damm.
Jag tror att det finns ett samband mellan å ena sidan viruset och å andra sidan den antydan till nyansering jag tycker mig se i den kriminalpolitiska debatten. Eller snarare ett par samband.
För det första har smittspridningen gjort Sverigedemokraterna till ett temporärt irrelevant parti. Jimmie Åkesson är lika lite en politiker att luta sig mot i dessa tider som Donald Trump är.
Det får följder. SD formade länge den svenska politikens syn på brott och straff. Förslag som etablissemanget först ansåg var extrema kopierades efter ett tag.
Terrorresor, anonyma vittnen, slopad mängdrabatt, förbud av organiserat tiggeri ... listan på stöldgods kan göras lång.
Men med Åkesson tillfälligt satt ur spel finns utrymme för annat än tävling i att apa efter honom.
Och för det andra måste de två partier som gör anspråk på att vara statsbärande och som turas om att utse justitieminister förr eller senare visa prov på ansvarstagande.
Knasigheter i stil med att män som anklagas för sexualbrott ska bevisa sin oskuld eller att Sverige ska bekosta byggande av fängelser i skurkstater är en lyx som företrädare för småpartier till vänster och höger kan unna sig.
Moderater och socialdemokrater måste angripa brottens orsaker, även om det inte leder till framgångar i opinionsmätningarna.
Och när passar det bättre att försiktigt harkla sig och inleda en bredare diskussion än när väljarna är upptagna med att fundera på om de ska bära munskydd eller ej.
Ett sådant skifte borde vid en första anblick gynna Socialdemokraterna. Partiet har historiskt varit bättre på kriminalitetens sociala faktorer än högern.
Men säkert är det inte. Löfven & co har de senaste åren försökt göra det förebyggande arbetet till ett politiskt stridsämne och vevat vilt mot Moderaterna så fort möjlighet getts, men utan större framgång.
Något som i sin tur hänger ihop med att Socialdemokraterna alltsedan den framgångsrika justitieministern Gun Hellsviks härjningar i Bildt-regeringen i början på 90-talet i allt väsentligt har kopierat moderat kriminalpolitik.
Nu är möjligen någonting på väg att ske. Mitt underlag är för all del tunt, kanske läser jag in för mycket i tendenserna, det får tiden utvisa.
Att Sverige behöver en intelligentare kriminalpolitik än den vi har haft alldeles för länge råder det dock ingen tvekan om.